I mitten av februari 2011 hade den arabiska våren spritt sig från Tunisien och Egypten till Libyen. Det på olja och vapen rika landet styrdes med järnhand av den allt mer excentriske Muammar Khadaffi. När folket gjorde uppror även här slog diktatorn tillbaka med sin våldsapparat och besinningslös retorik. Det urartade snabbt till inbördeskrig.
Åtta månader senare dödades Khadaffi. Sverige sände Jas 39 Gripen på spaningsuppdrag i en internationell insats mot regimen. Landet förvandlades till ett slagfält för rivaliserande grupper, bland annat med krigsveteraner med kopplingar till al-Qaida. Och så har det fortsatt fram till i dag.
– Det har inte gått bra. Med interventionen störtades Khadaffi. Men det som hände sedan blev kaos, säger Ashi al-Kahwati, analytiker vid Utrikespolitiska institutets program för Mellanöstern och Nordafrika.
En delad nation
I strider har nationen slitits itu i en konflikt mellan en av FN erkänd regeringen i väst, stödd militärt av Turkiet. I öster finns krigsherren Khalifa Haftar med politisk och militär uppbackning av bland annat Ryssland.
Ryska och turkiska soldater står på samma sida i nordöstra Syrien, i ett parallellt och lika långt krig, men på olika sidor vid fronten mot president Bashar al-Assad. De står mot varandra även i Libyen i vad som har utvecklats till ett geopolitiska maktspel.
– Det som komplicerar läget är att det finns så mycket olja att båda sidorna kan finansiera sitt eget krig. De utländska krafterna och de regionala aktörerna i detta proxykrig påverkar och förvärrar också den inrikespolitiska situationen. Libyerna kan inte definiera och styra sin egen framtid, säger Ashi al-Kahwati.
Vapenvila sedan förra året
Men en scenförändring har trots allt skett. Förhållandena för flyktingar är densamma. Många lever ofta under omänskliga villkor med hot och utnyttjande i läger och små utsikter att ta sig över Medelhavet levande till Europa. Men raketattackerna har tagit paus i en av FN förmedlad vapenvila som i stort hållit sedan i oktober.
Det finns också förhoppningarna om en ny regering. 75 delegater har utsetts av FN som representanter för olika libyska intressen för att bana väg för en enhetsregering. Den kan i bästa fall ersätta de splittrande östra och västra myndigheterna och styra landet tills nya val kan hållas.
Ashi al-Kahwati är försiktigt pessimistisk, eller realistisk, i vad som kommer att hända:
– Det har funnits försök till att medla. Men precis som i andra konflikter i regionen är det ett komplext sammanhang i Libyen. Jag skulle säga att det inte ser så bra ut just på grund av de externa aktörernas påverkan. Det är Rysslands, Turkiets, Förenade Arabemiratens eller Egyptens agendor som driver konflikten framåt.
Den historiska kontexten är också viktig:
– Khadaffi styrde Libyen i 40 år. Det fanns aldrig ett utrymme för olika politiska åskådningar. Det finns ett starkt civilsamhälle och många som vill kämpa för förändringar och mänskliga rättigheter. Det är svårt och långtifrån över.
Ashi al-Kahwati tillägger:
– Men man vet inte. Med en ny amerikansk regering kanske det på något sätt kan bidra positivt även i Libyen.
