– Man brukar säga att en gerilla ska kunna röra sig som fisken i vattnet. Nu dränerar Israel vattnet.
Flyganfall, marksoldater och bostadsområden i ruiner. Enligt Persson är Israel i färd med att skapa ett ”framskjutet försvarsområde”, inte olikt de så kallade säkerhetszoner man hållit under Gazakriget samt i södra Libanon mellan 1982 och 2000. På 1980- och 90-talen fick dock civila stanna i zonen.
– I Libanon utkämpades ett långt och blodigt krig som Israel under förödmjukande former tvingades lämna 2000. Det ledde till att Hizbollah kunde befästa sig i samhällen i söder, där Israel nu aggressivt eliminerar infrastruktur, säger Persson som är lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Som Gazakriget?
Relationen mellan grannländerna har härjats av konflikter i årtionden. Situationen kompliceras av att den Iranstödda, libanesiska shiamilisen Hizbollahs politiska gren är representerad i parlament och regering.
Under Gazakriget besköt den terrorstämplade Hizbollahmilisen norra Israel i solidaritet med Hamas, vilket ledde till väpnad konflikt. Och den 2 mars i år raketangrep Hizbollah Israel som vedergällning för Israels och USA:s krigsutlösande attack mot Iran.
Responsen blev hård. Israel har bombat södra Libanon och delar av Beirut och över 2 000 människor har dödats. Fler än en miljon libaneser har tvingats lämna sina hem och det har varslats om en långvarig ockupation. I nuläget råder en skör USA-förhandlad vapenvila, som under torsdagen ska diskuteras i Washington DC.
Samtidigt fortsätter rivningarna, vilket väcker frågor om Israels agerande är förenligt med folkrätten. Landet drog nyligen en ”gul linje”, en befäst gräns på libanesisk mark vars namn minner om Gazakriget.
Vidgad gräns
Vad vill då Israel åstadkomma på längre sikt?
Enligt Persson beror det på vem man frågar. Israeliska mitten-vänsterpolitiker vill använda intaget land som en förhandlingsbricka, som kan återlämnas i utbyte mot freds- och normaliseringsavtal samt för att få med Libanon i de så kallade Abrahamavtalen. De stipulerar normaliserade relationer och slöts 2020 mellan Israel och fyra arabländer på initiativ från Donald Trumps första styre.
Andra delar av den israeliska mitten och vissa högerfalanger vill dock behålla södra Libanon och anlägga bosättningar.
– Det blir intressant att se om (premiärminister) Netanyahu går till val på att utvidga Israels gränser, säger Persson om valet som ska hållas i oktober.
Fakta: Sju invasioner på 50 år
Under de senaste 50 åren har Israel gått in med markstyrkor i Libanon vid sju tillfällen. Som längst stannade man i hela 18 år, 1982–2000.
Israels motståndare i Libanon, shiamuslimska Hizbollah, är en milis och ett politiskt parti. Den grundades delvis med iransk hjälp efter Israels ockupation av södra Libanon på 1980-talet. Den agerar ombud för Iran i konflikter i Mellanöstern och har delvis terrorstämplats av EU och USA.
Den långvariga konflikten blossade upp på nytt i samband med Gazakriget. 2024 slöts en vapenvila som gick ut på att både Hizbollah och Israel skulle dra sig tillbaka från en buffertzon i södra Libanon. Parterna har anklagat varandra för att bryta mot det.
Våren 2026 bröt strider ut på nytt då Hizbollah sköt raketer mot Israel som svar på landets krig med Iran. Israeliska markstyrkor har avancerat längre in i Libanon, hundratusentals har fördrivits och det varslas om en varaktig ockupation.
Fakta: Krigets lagar
Civila får inte anfallas i väpnade konflikter och måste skyddas, enligt folkrättsliga principer som världssamfundet har enats om.
Krigets lagar – formellt den internationella humanitära rätten – syftar till att stridande, skadade, krigsfångar och civila ska besparas onödigt lidande. Mediearbetare ska behandlas och skyddas på samma sätt som övriga civila i krig.
Lagarnas kärna utgörs av de fyra så kallade Genèvekonventionerna från 1949, som har ratificerats av närmare 200 stater. Både statliga och icke-statliga aktörer omfattas av lagarna.
Nyckelord är distinktion (åtskillnad av civila och stridande), proportionalitet (den militära betydelsen av anfall måste vägas mot riskerna de utgör för civila) och försiktighet (alla parter måste vidta alla möjliga försiktighetsåtgärder för att anfall endast ska riktas mot militära mål).
Att icke-civila personer vistas bland civila betyder inte att gruppen som helhet kan betraktas som ett legitimt mål. Civilbefolkningen får inte heller användas som så kallade mänskliga sköldar för att försvara mot anfall. Sjukvårdens särskilda skyddsemblem måste respekteras och de stridande parterna måste göra vad de kan för att underlätta humanitära insatser.
Källa: FN, Röda Korset och Nationalencyklopedin
