Slaget vid Leipzig 1813 var början till slutet för Napoleons diktatur i Centraleuropa. Ett slut som hjälptes på traven av något så otänkbart som att en preussisk general vägrade lyda order från kungen.
På hösten 1813 hade den franske kejsaren Napoleon lyckats få ihop en ny armé, sedan den gamla gått under i det misslyckade Rysslandsfälttåget. Men Frankrikes motståndare hade också samlat sina styrkor.
Den franska armén uppehöll sig i Sachsen ett kungadöme som var i påtvingat förbund med Frankrike, liksom många andra tyska stater. Dock inte längre Preussen.
Dagen före nyårsafton 1812 hade den preussiske generalen Ludwig Graf Yorck von Wartenburg, som förde befäl över en kår som Preussen tvingats delta med i Napoleons krig mot Ryssland, kommit överens med ryska generaler om, att den preussiska armén skulle låta vapnen vila mot den ryska, när den förföljde Napoleons retirerande här. Den preussiske kungen gillade inte tilltaget men upphävde inte överenskommelsen. Preussen gick 1813 in i kriget mot Frankrike på Rysslands sida.
En släkting till general Yorck von Wartenburg skulle ett drygt århundrade senare visa prov på liknande mod mot överheten. Peter Yorck von Wartenburg var en av de sammansvurna mot Hitler. Efter attentatet mot diktatorn 1944 greps han och dömdes till döden.
En halv miljon
I oktober 1813 försökte Napoleon tvinga fram ett militärt avgörande utanför Leipzig. Motståndarna, främst Österrike och Preussen, närmade sig och kunde till slut få ihop mer folk och kanoner än Napoleon. Totalt samlades fler än en halv miljon soldater runt den sachsiska staden.
Den 16 oktober 1813 inleddes slaget. Den 19 slutade det med bortåt 100 000 döda soldater och Napoleons dittills största nederlag.
Även svenska styrkor under Napoleons förre marskalk Bernadotte, som var svensk kronprins, figurerade i utkanten av slaget men spelade ingen avgörande roll. Preussiska och ryska officerare underställda Bernadotte betraktade honom som förrädare och fegis och lät sina trupper avancera mot Leipzig snabbare än Bernadotte hade planerat.
Det var nästan sommarvarmt i Leipzig på söndagen, när delar av slaget uppfördes som massteater.
6 000 amatörskådespelare agerade preussiska, sachsiska, österrikiska, ryska, svenska och franska soldater. Ett helvetiskt oväsen från kopior av musköter och kanoner från Napoleontiden hördes på nytt över det gamla slagfältet. Sikten försvann då och då i krutrök.
Underhållning
Och många gillade det inte alls.
– Att göra underhållning av ett världshistoriens blodigaste slag är ovärdigt.
Andra såg föreställningen som ett sätt att levandegöra historia och få åskådarna att vilja veta mer om vad som hände i oktober 1813 och vad det ledde till.
– Idag fanns här folk från 28 länder som umgicks fredligt med varandra för att minnas den historia som för alltid är vår gemensamma, påpekade andra.
Och uniformerna var trogna originalen och lika färggranna som då och lika opraktiskt vita.
