Så här stod det i ett mejl: ”Min språkkänsla vill ofta korrigera skribenters varken–eller till vare sig–eller. Men min språkkänsla har kanske fel eller är för gammal (student 1955). Vad gäller i dag?”
Språkkänslan formas från barndomen och framåt. Många av oss tillägnade oss en känsla för valet mellan var och vart tidigt i livet, förmodligen före skolstarten. Nu kan vi notera att många inte har tillägnat sig den här distinktionen.
Självlärd språkkänsla
Jag skriver tillägna för det är verkligen något som kommer med automatik. Våra föräldrar behövde inte undervisade oss om det korrekta bruket av var och vart. Distinktionen kom av sig självt genom samtal med andra.
Känslan för distinktionen mellan varken–eller och vare sig–eller har varit osäker i åtminstone hundra år. Att språkvårdsnestorn Erik Wellander ägnar sig åt frågan i boken ”Riktig svenska” från 1939 visar att det är på det sättet. Senare språkriktighetsböcker tar naturligtvis också upp ämnet.
Normen är, något förenklat, följande: varken–eller är i sig negerande och ska därför inte kombineras med en negation, vilket däremot vare sig–eller ska.
Finns ett regelverk
Ett par exempel får illustrera. Man kan säga såväl jag har varken lust eller råd, som jag har inte vare sig lust eller råd. Enligt detta regelverk är det däremot fel att säga både jag har inte varken lust eller råd och jag har vare sig lust eller råd.
I en språkspalt för 40 år sedan behandlade en kollega frågan, och han kom fram till att det bästa vore om man enbart använde varken–eller. Förslaget var radikalt då och är det nog fortfarande. Men felen har inte blivit färre de senaste 40 åren.
Felen går dessutom åt båda hållen, vilket följande två veckogamla exempel illustrerar. I ”Vi ska vare sig vara billigast eller dyrast” ska det vara varken–eller. Och i meningen ”Och det är inte primärt varken Ekwalls eller Almenäs fel.” borde det ha stått vare sig–eller.
Mejlet avslutades med frågan ”Vad gäller i dag?”. Svaret är att de gamla reglerna gäller; det finns nämligen inga nya. En noggrann skribent kan ta sig tid och fundera på valet. Det fordrar emellertid att man dels är medveten om att det finns ett problem, dels att man vill göra rätt. I ett vanligt samtal har man däremot inte tid att fundera över den eventuella förekomsten av en negation.
Jag misstänker att den här distinktionen kommer att försvinna, först i tal och sedan i skrift.
Så hur blir det i framtiden? Jag misstänker att den här distinktionen kommer att försvinna, först i tal och sedan i skrift. Det kan göras genom att man på grund av osäkerhet undviker båda alternativen, eller att man låter endera varianten ta över.
Att använda de båda uttrycken om vartannat irriterar en del, som uppfattar det som okunnigt. Men det är kanske ändå så det kommer att bli. På sikt skulle då vare sig–eller och varken–eller bli två synonyma och utbytbara uttryck. Men än är vi inte där.