Tappar ut alla tops på badrumsgolvet och låter dem ligga kvar. Jag tar det sen. Det är inte en morgon då jag orkar städa upp efter mina egna misstag. Jag har fullt upp med att försöka ta mig ut genom dörren och än är det en lång resa kvar. Varje etapp är ett mål i sig. Gå upp. Gör kaffe. Drick kaffet. Ät frukost. Hit brukar jag komma rätt lätt. Det är sen det svåra börjar. När jag skriver det här hör jag era röster i mitt huvud "Men vadå? Duscha, hur kan det kännas så jobbigt? Skaffa dig riktiga problem!" Ja, jag håller med. Så jag brukar inte berätta om de konflikter jag och min hjärna tampas med, nästan varje morgon. Hur jag aldrig vet vad det är för sorts dag. Hur jag vissa dagar svettas av panik och måste dra av mig alla kläder jag just tagit på mig, för att det liksom känns fel? Hur jag andra dagar står framför spegeln och ser ner på mig själv. Jag vet inte om ni kan förstå det här? Det kanske tillhör kategorin ”privat”, sådant vi inte talar om. Det kan mycket väl vara så. För visst är det pinsamt? Pinsamt att jag varje dag behöver vinna en kamp mot mig själv som handlar om att duscha, klä på sig, borsta tänderna, sminka sig och gå ut genom dörren. Det här är inga riktiga problem. Jag hör ju det. Jag vet att ni tycker att jag är löjlig. Så i samma sekund vill jag försvara mig. Säga att jag är en skötsam person som har ett heltidsjobb och ansvar och så. Men jag vet inte om ni kan förstå mig och jag vet inte om jag behöver att ni gör det. Jag försöker i alla fall förstå min egen hjärna. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och det verkar vara en evig process. Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor? Jag förutsätter att ni har det. På ett eller annat sätt. Ni kanske inte tycker att det är så svårt att gå upp ur sängen på morgonen. Men ni kanske tycker att det är svårt att ta konflikter, sända direktsänd radio, stå på en scen inför hundra personer eller att löneförhandla med chefen. Det tycker inte jag. Så funkar min hjärna. Svårt: duscha och välja kläder på morgonen. Lätt: förhandla med chefer och prata inför folk.
Graden av självhat i mig är beroende av hur lång tid det tog för mig att komma iväg på morgonen och hur mycket ångest det orsakade mig på vägen. Jag skäms för att det ens är något jag tycker är jobbigt. Men jag tror inte så mycket på skam, utan mer på att prata om sådant som är svårt. Att det möjligtvis gör världen mindre hård. När jag kommer hem efter en dag på jobbet har jag producerat två radioprogram, skrivit en krönika till en stor morgontidning och på badrumsgolvet ligger alla topsen kvar. Och jag tänker på något som någon en gång sa ”Alla du möter för en kamp som du inte vet något om. Var snäll. Alltid.”
