Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vad händer med vokalerna ä och ö?

När det sker en förändring i ordförrådet, som när själv börjar ersätta ensam, så kan det orsaka irritation. Men det är ett isolerat fenomen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vid uttalsförändringar är det ett språkljud bland cirka 30 som förändras, och då påverkas språket på ett genomgripande sätt. Vokalen eller konsonanten förekommer i tusentals ord, som alla förändras.

Det största ljudförändringen i svenskan just nu gäller de långa vokalerna ä och ö. Ord som vägen och väder uttalas ofta som, eller nästan som, vâgen och vâder, med ett långt a-ljud som det i fân, inte som det i far.

Vad det gäller ö-ljudet är det lite annorlunda. I standardsvenskan har vi två ö-ljud, ett slutnare i snö och och ett öppnare i snöre och höra. Principen är att vi har den öppnare varianten före r, en ganska märklig uttalsprincip. Västgötskan nöjer sig med den slutnare uttalsvarianten; samma ö-ljud i snöre som i snö. Östgötskan gör tvärtom, där används den öppnare varianten generellt. I ungdomsspråket är det den öppnare varianten i snöre om tar över, alltså både snô och snôre. Ibland kan uttalet till och med bli snâre.

Termerna öppen och sluten kräver en förklaring. Vid vokaluttal passerar luften fritt genom munhålan, och de olika vokalljuden fås genom att tungans läge i munhålan förändras och att läpparna ibland rundas.

En liten övning för den som så önskar: Ställ dig framför spegeln och uttala vokalerna i¬–e–ä–â i följd. Då ser du hur munöppningen steg för steg blir större: i är mest sluten och â mest öppen.

På liknande sätt kan man jämföra vokalerna i yta–ösa–öra, där käken öppnas mer och mer, och där läpparna dessutom rundas.

Det knepiga och svårupptäckta med vokalförändringarna är att de sker gradvis och att det är stor individuell variation. Vi har alla delvis olika uttal; mina vokaler låter inte exakt som dina. Och våra vokaler låter inte exakt likadant varje gång vi talar. Det är först när glidningen av ett vokaluttal kommer in på en annan vokals område som vi lägger märke till den.

Dessutom uppfattar vi uttalen olika. En hör vâlkommen till tâvlingen, medan en annan hör välkommen till tävlingen.

Det som sker nu är alltså att ä och ö får mer öppna uttal, och som i de flesta språkförändringar är det den yngre generationen som går i täten (eller tâten). Men ungdomar blir äldre och tar ofta med sig uttalsmönstren upp i åren.

I ett mejl fick jag frågan om varför detta sker. Svaret är nog att de nya uttalsmönstren upplevs som moderna och attraktiva bland de unga. Ofta sker förändringen omedvetet: tolvåringen försöker bara låta som femtonåringen. Det är inte alltid som föräldrarna utgör den språkliga förebilden.

Går det att vända utvecklingen? Det blir svårt, eftersom ljudförändringar smyger sig på, stegvis och försåtligt.

Vi vet inte i dag om de nya öppnare ä- och ö-vokalerna kommer att bli majoritetsuttal.