Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Carina Kruse Smidje instruerar Kicki Granath, som har artros i ett av sina knän.

Träning är bästa hjälp vid artros

Artros är en av våra största folksjukdomar med runt 800 000 drabbade. Det är också en sjukdom som det finns många myter om. I artrosskolan får patienterna veta vad som gäller.

Läs även: Sjukdomen som drabbar var femte kvinna över 60 år

Den vanligaste missuppfattningen om artros är att det handlar om förslitning. Det är väldigt fel.

Orsakerna kan vara olika, men förslitning är sällan en av dem. Denna missuppfattning riskerar att leda till rörelserädsla hos patienterna när det i själva verket är tvärtom – att träning och belastning är de överlägset bästa medicinerna.

De nationella artrosskolorna skapades bland annat för att råda bot på sådan okunskap. På Hälsa i Kubik i Mölndal finns en av landets drygt 200 skolor.

57-årige Lars-Anders Johansson har gått på de tre teoretiska föreläsningarna och är nu i full gång med sitt individuella träningsprogram. Egentligen kom han hit för värk i en axel, men efter tester fick han veta att han inte bara hade artros där, utan också i en höft.

– Jag jobbade mycket fysiskt tidigare i mitt liv och trodde att sjukdomen berodde på det. Att det inte handlar om förslitning var en nyhet för mig, säger han och balanserar vidare på bozubollen.

Sjukgymnasten Carina Kruse Smidje driver – tillsammans med sin kollega Viveka Björnberg – Hälsa i Kubik och det är hon som håller i artrosskolan. Hon vill betona vikten av rörelse.

– Många undrar om de till exempel kan gå i trappor. Det ska ju inte göra så ont att håret reser sig, men det är absolut inte farligt, säger hon.

Carina Kruse Smidje har inte mycket till övers för dem som förordar fysiska ingrepp i första läget.

– Forskningen är ense, men inte alla ortopeder. De anser att artros måste röntgas och behandlas med cortison, och att operation så småningom är oundviklig. Operation kan förstås bli nödvändig när det har gått så långt att det inte finns något brosk kvar, men många klarar sig hur bra som helst med hjälp av träning, säger hon.

Förutom teori får patienterna i artrosskolan ett sex veckors träningsprogram som ska utföras i träningsstudion ett par gånger i veckan. Kicki Granath, 55 år, sökte för en stukad fot och fick i samma veva veta att det krånglande knäet var artros.

– Det är väl bara pensionärer som går på artrossskola, tänkte jag, men där hade jag fel. Nu när foten är bättre kan jag börja träna upp knäet, säger hon.

Sjukgymnasterna på Hälsa i Kubik anser att många i dag är sjukskrivna för artros helt i onödan. Men det är viktigt att söka hjälp i tid och inte gå med värkande knän och höfter i åratal. Viveka Björnberg tar en liknelse till hjälp för att förklara sjukdomen.

– Man kan jämföra brosket som täcker benet med is på en sjö. Om det blir dagsmeja spricker isen och blir tunnare på vissa ställen. Men isen går att spola igen – det bildas ny ledvätska i slemhinnorna och broskceller nytillverkas, säger hon.

För ett par månader sedan fick Thomas Samuelsson, 55, väldigt ont i ett knä och skickades hit via vårdcentralen. Han säger att han inte precis är någon sportmänniska men att han gärna vill fortsätta kunna åka skidor – både på vattnet och utför. Därför följer han alla instruktioner till punkt och pricka.

– Utvecklingen har varit fantastisk. Förut tog jag en massa smärtstillande, men jag förstod ju att det varken var bra för hjärta eller njurar. Om det inte gör mer än hälften så ont som man står ut, och om värken släpper efter ett dygn, då kan man träna ändå, säger han.

Carina Kruse Smidje hoppas att hon kan plantera ett frö så att människor fortsätter träna på egen hand hemma.

– Det bästa är om det kan bli lika självklart som att borsta tänderna. Det handlar inte om att gå på gym fem dagar i veckan utan om det lilla, men regelbundna, säger hon.