Märkvärdigt mycket är fortfarande kvar sedan polishusets tid som textilindustri. Klinkers på golven och ädelträ på paneler och dörrar är i original och runt stora ljusgården följer man ullens och bomullens väg från ax till limpa på en sex gånger tolv meter lång målning.
En trappa upp finns forne direktörens gamla pentry med kylskåp från Electrolux, fjärran från dagens med magnetstängning. Perstorpsbänkarna ser nästan nya ut, liksom det svartkaklade badrummet med separat dusch. Det känns som femtiotalslyx och tillsammans med sammanträdesrummet tillhör det närpolischefens domäner, ett kort tag till.
- Det är ett alldeles fantastiskt hus. Alla har frapperats av den vackra miljön, säger Åke Olsson, som började arbeta i huset 1967.
Öppen spis med kopparhuv
I den stora hallen med den jättelika öppna spisen med kopparhuv hade polisbarnen julgransplundring och luciafirande vid brasans sken. Poliserna myseldade på kvällarna och grillade korv, tills den underkändes av sotarna i mitten 1970-talet.
- Vi var här mycket på fritiden. Mycket har förändrats sen dess. Arbetstiden är kortare, men mer skall göras. Fylleriet var kriminaliserat. Vi kunde vara 17 som patrullerade på marknaden, i dag är det ingen, berättar Åke Olsson.
Han tittar upp mot Lundstedts väggmålningar. De börjar i en liten stuga, där lurviga får vaktas av en hund.
- Han ser ut att vara en korsning mellan en älg och en varg, men det var inte snällt. Skriv nu inte det, säger Olsson.
Den 36 meter långa målningen fortsätter med fåraherdar och naket klippta får. Några kvinnor plockar solv, en maskin väver tyg och kvinnor skär till tygtravar. Bomullens väg inleds med afroamerikaner och bomullsbuskar, en kvinna använder ett par kardor (?), några mäter tyg som slutligen blir till kläder med hjälp av en trampmaskin.
Någon gång, när det behövdes arkiv, fanns det planer på att bygga igen hela ljusgården. Rotelchef Kaj Andréasson är tacksam att det inte blev av.
- Det är en rogivande och behaglig miljö. För oss som jobbar har hallen varit samlingspunkt och samtidigt väntrum för besökande, säger han och minns när klinkergolven var så blankpolerade att man kunde spegla sig i dem.
Oro för hembiträdesbrist
Textilhistorien började för omkring 50 år sen, då Lithanderbolagen lämnade Stora Nygatan i Göteborg och byggde fabriken, då omgärdad av åkrar. Flytten föregicks av stora protester i politiken och pressen. Lithander skulle anställa tusentalet sömmerskor och många fruktade att bristen på hembiträden skulle bli enorm.
Lithanderbolagen startade och hann leva i tio år, innan den svenska tekobranschen stupade och textilindustrierna gick i konkurs på löpande band. Pelanco sålde trikåvaror, Varla Konfektions sydde damkläder, Valida Maskiner tillverkade transportörer, en sorts rullband med lådor till olika stationer på fabriken. Dräkter, klänningar, kjolar, och blusar tillverkade i Kungsbacka spreds och såldes över hela landet.
Gun Magnusson var privatsekreterare åt direktörn och senare personalchef. Hon var med i flytten från Stora Nygatan och minns hur företaget ordnade egna bussar, så att personalen kunde bo kvar i Göteborg.
Tillsammans med några andra av de anställda hade Gun Magnusson också uppdraget att visa säsongens nya plagg på mannekänguppvisningar i personalmatsalen. Biljetter till evenemangen såldes i Thorins modehus på Storgatan, detaljist för klädförsäljningen.
Runt ljusgården fanns vid den tiden kassörer, bokföring, posthantering, visningsrum. Vid festliga tillfällen som personalfester och vid lucia brann det i den öppna spisen.
- Polisen flyttar den siste mars. Vi förhandlar med kommunen, så jag kan inte säga vad det skall bli, säger Bengt Andersson, från fastighetsägaren Aranäs.
Fram till den 1 oktober skall byggnaden anpassas och byggas om till blivande hyresgäst.
- Vår förhoppning är att det skall vara kvar som det är, med en försiktig renovering, säger han.
