Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivias brev efter rasistklottret i skolan

Olivia Lindroth Steinwall, 14 år, är van vid att möta vardagsrasism. Men när hon såg ett hakkors klottrat på skolans toalett valde hon att inte bara titta bort.

Förra veckan upptäckte Olivia Lindroth Steinwall ett stort hakkors i blyerts på Håstensskolans toalett. Det är inte första gången Olivia stöter på obehagligt klotter, men den här gången kände hon hur irritationen växte.

Hon tror inte att klottraren var ute efter att kränka judar, utan snarare att provocera. Och just detta är så sorgligt,säger Olivia till Hallands Nyheter.

– Det betyder att det har blivit så normaliserat. Människor har slutat fundera över vad ett hakkors betyder och har haft för innebörd i historien, säger hon.

Olivia satte upp en lapp där hon uppmanade klottraren att tänka efter vad förintelsens offer skulle tycka om symbolen. En liten handling, men med en viktig tanke.

– Visst hade jag kunnat försöka sudda bort det direkt själv, men jag ville att folk skulle reflektera över vad den som klottrat egentligen menar, säger hon.

Några dagar senare var lappen borta – men inte klottret.

– Det stör mig, säger hon.

Olivia upplever att vardagsrasism finns överallt, och att människor allt mindre reagerar över rasistiskt klotter eller uttryck som ”blatte” och ”neger”. Att vara den som säger ifrån är inte alltid så lätt.

– Jag tror på att vässa argumenten i stället för att höja rösten. Det bästa är att få folk att tänka efter själva, i stället för att bara tala om vad som är rätt, säger hon.

Ronny Andersson, säkerhetssamordnare på Räddningstjänsten Väst, berättar att propagandaklotter och rasistiskt klotter brukar öka i valtider. Allt polisanmäls och dokumenteras, men det gäller att skolan rapporterar skadegörelsen.

– Målet är att allt klotter ska bort inom två dygn. För blir det ett litet streck kommer det ofta mer, säger han.

Olivias brev till HN:

"Under mina år i skolan har jag stött på ’’smårasism’’ lite här och var.

Allt ifrån att en (då skräckinjagande) fjärdeklassare slängde ur sig ’’neger’’ till mitt sjuåriga jag, till att folk klottrat ’’blatte’’ på mitt skåp i högstadiet.

Med tiden har jag märkt att ’’Blatte’’ verkar vara ett fullt accepterat och flitigt använt ord bland alla i min ålder, kanske allra mest bland de som har utländskt påbrå. ’’Neger’’ likaså. Så jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag reagerar inte ens. (Dock finner jag det intressant att så få vet innebörden av ordet ’’Neger’’ vid femton års ålder och nio års utbildning.)

På en av Håstensskolans många toaletter var ett hakkors ditklottrat med blyertspenna.

Jag ser det, och det gör mig bara besviken. På vad? Typ allt. Skolan, världen, människorna. Och något mer som gör mig irriterad är vetskapen om att personen som ritade dit korset antagligen inte ens är nazist. Kanske inte ens vet dess innebörd, utan antagligen bara ville provocera. Det har jag stött på många gånger. Bland annat folk som egentligen inte är rasister, utan bara tycker det är kul att irritera mig när de ser att jag reagerar. ’’Lugna ner dig’’, har jag fått höra många gånger. ’’De driver bara med dig.’’

Jo, jag vet att de bara driver. Och det gör mig bara ännu surare. Att säga någonting som ’’men förintelsen var bra, för annars hade det blivit överskott av judar, och ingen vill ju ha judar’’ för att irritera en tjej i din klass som råkar bry sig? Tja, det säger ju mig någonting om din intelligensnivå.

Så vad gör jag? Jag sätter upp en lapp. Precis bredvid korset. Kanske ingen revolutionerande handling som ändrar allt, men det var det som kändes bäst för att någon skulle fatta.

De flesta skulle antagligen suckat åt mig. ’’Nu får hon väl ge sig. Vad gör det henne om det är ett hakkors på väggen? Gå inte på just den toaletten då, om det nu stör dig.’’

Men den här gången gav jag inte efter.

Inte som alla gånger jag hållit tyst när någon sagt ’’negerjävel’’ istället för att börja babbla om hur ordet ’’neger’’ uppkom, dess historiska innebörd eller slavhandeln under 1800-talet.

Jag gjorde det som jag tyckte var rätt istället för att ’’tagga ner’’ som andra skulle sagt åt mig. Att sätta upp en lapp var som sagt kanske ingen storslagen handling. Men det var något. Och att gå hem den där fredagen och veta att, jag har sagt ifrån, jag har inte bara ignorerat - Det var en lite bättre känsla. Och vad hade jag för mål egentligen med att skriva lappen? Att skapa debatt och uppståndelse? Nej. För att folk skulle reagera, när de såg en nazistisk symbol på skolans vägg. Det behövs. Vi möts av liknande grejer varje dag, jag själv reagerar knappt när någon har klottrat ett ’’Sieg Heil’’ på ett elskåp i centrum. Det har blivit så naturligt. Och det är det jag vill sätta stopp för.

På måndagen är lappen borta. Jag vet inte hur många som sett den eller vem som tog ner den. Kanske en städerska som trodde det var skräp. En lärare som tyckte den var onödig. Möjligtvis en elev som bara suckade åt mig och sen spolade ner den i toaletten. Oavsett så var den inte kvar. Och det stör mig lite. Inte för att jag vet att någon tystat mig eller för att inte tillräckligt många hann se den. Inte för att den inte väckte stor uppståndelse eller för att den inte hann väcka någon debatt. Utan vet ni varför?

Jo.

För att lappen är borta medan hakkorset fortfarande är kvar. Precis lika skarpt som i fredags".