Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Milad Kardouh från Holms i Syrien.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Högt pris för flyktbiljett till Sverige

Milad Kardouh, 21, lurades på 60 000 kronor. Totalt betalade han 160 000 kronor för att komma till Sverige. - Jag tror inte att det går att stoppa flyktingsmugglarna, säger han.

Han kommer från Homs i Syrien. I två år hann han läsa på universitetet innan han lämnade sitt hemland och tog sig till Libanon. Därifrån flög han till Turkiet, träffade den förste smugglaren, betalade 60 000 kronor och fick ett falskt pass och flygbiljett till Köpenhamn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men på flygplatsen i Turkiet avslöjades han.

- Jag sprang allt vad jag kunde och kunde ta mig därifrån. Men jag var ju tvungen att köpa mig ett nytt pass och nya biljetter från en annan smugglare, säger han.

Det kostade ytterligare 100 000 kronor.

Vi ses i svenska kyrkan i Bergsjön. Milad Kardouh pluggar svenska men vill hellre bli intervjuad på engelska, säger att han inte lärt sig tillräckligt ännu. Uppehållstillståndet är klart och hans mål är att kunna slutföra sina studier på Chalmers.

Men hans familj är fortfarande kvar i Homs, staden som bombarderades kraftigt 2011 varifrån många flydde. Enligt svenska kyrkan räknar man med att cirka 60 000 lämnade staden som omringades av regeringstrupper. Under två år och två månader var staden isolerad med minimal tillgång till mat och vatten. Efter förhandlingar som involverade FN släpptes de flesta och regimen tog kontroll över staden.

I dag är staden till stora delar förstörd.

- Det är fortfarande hemska förhållanden. Den lilla mat som finns kostar mycket pengar och ingen kan arbeta, säger Milad Kardouh.

Även Adnan, 35 år, som vill vara anonym eftersom han väntar på uppehållstillstånd, kommer från Homs och kunde lämna staden under FN:s evakuering. Hans fru och fem barn finns i Jordanien.

När GP talar med asylsökande hör vi samma berättelse om och om igen. Om hur många de är i Turkiet, om look-alike-passen som florerar och om hur smugglarna behåller flyktingarnas riktiga pass för att sälja vidare.

- Ingen kan, eller vill stoppa smugglarna. När man kommer till Turkiet söker de upp en. Det gäller att välja rätt, så man får göra research. Den första jag betalade var kompis till en person som jag köpt en bil av en gång. När man sedan kommer till nästa land blir det nya personer som ska betalas, säger han.

Vi hör också berättelser om hur personer på flyktingförläggningar uppvaktar de asylsökande och erbjuder sitt nätverk för att underlätta processen med att ta hit släktingar när de väl fått uppehållstillståndet.

- Man betalar en summa så får man ett telefonnummer. Resten betalar man när personerna anlänt till Sverige.

Adnan har ett halvår kvar av den årslånga väntan kvar innan han får veta om han får stanna i Sverige. Han fick han betala 60 000 kronor för resan till Sverige. Kontant, då skulle det gå fort. Men han blev också blåst, de pengarna räckte bara till båtresan över Medelhavet. På den steniga turkiska stranden, uppsamlingsplatsen för alla som skulle över till Italien fick de vänta i flera timmar. Sedan kom den lilla fiskebåten som skulle ta dem ut på internationellt vatten. 180 personer, en toalett, några vattentankar och födan bestod av tonfisk och bröd.

De sista fem dagarna var allt slut och dessa dagar plågades alla av ett oväder så att man till slut kallade på hjälp. Den första räddningsbåten tog kvinnorna och barnen. Den andra, en stor militärbåt lade sig reling mot reling och det var endast då Adnan var rädd.

- Jag var helt säker på att jag skulle krossas mellan båtarna.

I Italien fick de frågan om de skulle söka asyl. Annars kunde de lämna flyktingförläggningen, där var det inte så noga med de där fingeravtrycken som ska sortera flyktingarna i Europa och se till att första-land-principen fungerar. Adnan hittade en ny smugglare som lovade att ta honom med bil till Sverige men den färden tog som sagt slut i Tyskland.

Lala, en kvinna, kom ungefär samtidigt till Sverige. Hon betalade också 60 000 kronor. Hennes två vuxna barn finns redan i Sverige sedan ett och ett halvt år tillbaka, de har uppehållstillstånd och på den tiden betalade hon 80 000 kronor för varje barn.

- Jag sålde allt guld. Allt jag hade och äger bara det jag har på mig och kan bära. Om jag var rädd? Nej, i Syrien är rädslan vardag, har man bott där är man aldrig mer rädd.

Hon tog sig från flyktinglägret i Jordanien, in i Turkiet. Tillsammans med elva kvinnor fraktades de nattetid till en ö i Grekland, hon vet inte vilken och dagen efter kom de till Aten. En annan man mötte upp och dagen efter frågade han "vem av er är modigast?"

- Jag var äldst. Så jag försökte först. De andra bara skrattade och sa att jag snart skulle komma tillbaka igen. Men jag kunde flyga till Sverige med min biljett och mitt falska id-kort. Det var inga problem. Men smugglaren tog mitt pass, så det har han säkert sålt eller använt till någon annan nu, säger hon.

Hon har försök att hitta de andra kvinnorna i Sverige men inte lyckats.

Adnan och Lala diskuterar ivrigt på arabiska. Vi ses på Caritas frivilligcentral i Hjällbo där det sker svenskundervisning och andra aktiviteter för arbetslösa och flyktingar.

Smugglarna ses som ett nödvändigt ont. Det är en industri, det håller det med om. Men det är inte vägen till Sverige som Adnan ser som problemet. Det är tiden efteråt, väntan och osäkerheten.

Och det där med att han inte får arbeta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.