Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Anders Lamkén hemma i trädgården i Åsa.

Att Anders Lamkén lever är ett under

Att kunna prata med Anders Lamkén är egentligen ett mirakel. De flesta med hans bakgrund, barn som föddes i koncentrationslägret Ravensbrück, dog av undernäring eller dödades av lägervakter. – Jag har de vita bussarna att tacka för mitt liv.

Två veckor gammal, kom han och hans mamma med den sista konvojen som räddade omkring tusen kvinnor och en del barn.

– Ett av de barnen var alltså jag, säger Anders. Vi hade en otrolig tur. Många av barnen hade dödats, tyskarna ville inte att det skulle framgå att det fanns barn i lägret.

Anders mor Helena Niciejowska kom från östra Polen men flyttade sommaren 1939 till Warszawa där hennes storasyster Zofia bodde. Hon hade alltså knappt kommit dit förrän Hitlers arméer erövrade Polen.

I centrum av Warszawa drev Waclaw Wojtkowski en grönsaksaffär. Helena och Waclaw lärde känna varandra och blev ett par.

– Det var inte lätt för dem att träffas. Helena bodde på andra sidan floden Wisla och nazisterna hade grundliga kontroller vid bron men de var nog påhittiga.

1 augusti 1944 inledde motståndsmännen ett uppror mot tyskarna i Warszawa. När upproret slogs ner efter 63 dagar hade minst 175 000 civila och motståndsmän mist livet. Hitler beordrade systematisk förstörelse av staden.

En av dem som dödats var Waclaw.

– Inte för att han var aktiv motståndsman men tyskarna dödade tio eller ibland 100 polacker för varje dödad tysk. Min far var ett av offren.

Vedergällningen fortsatte och Helena som var gravid i tredje-fjärde månaden fördes till Stutthof, det första koncentrationslägret tyskarna byggt i Polen.

– Det var ett sorteringsläger, arbetsodugliga skickades till Treblinka eller Auschwitch, arbetsdugliga till tvångsarbete.

Helena skickades till en ammunitionsfabrik i Hannover. När västmakterna närmade sig i februari flyttades fångarna österut, i Helenas fall till koncentrationslägret Ravensbrück norr om Berlin. Det var ett läger planerat för 6 000 personer. 1945 fanns där 35 000 kvinnor.

– Traumat när hon stod i kön för att dömas till gaskammaren eller arbetslägret måste ha varit fasansfullt. För att dölja sin graviditet tog hon bort skärpet från kappan och klarade sig. Som långt gången gravid hade hon dömts som arbetsoduglig.

Enda ljuspunkten i lägret var Anika Bremell från Holland som blev Helenas väninna. Hon var också med när Andrzej föddes 12 april.

– Jag har förstått att det var en svår förlossning och det fanns ju ingen annan hjälp än hennes väninna.

Arméerna från öst och väst avancerade nu snabbt. Svensken Folke Bernadotte hade lyckats förhandla fram ett avtal med den höge nazisten Heinrich Himmler, för att hämta ut koncentrationslägerfångar. I april kom de vitmålade bussarna från Sverige till Ravensbrück. Det innebar räddningen.

Det mesta om dessa händelser kände Anders enbart till som lösa fragment tills han var över 55, kort före moderns död.

– Först då och mycket motvilligt berättade hon sin historia för mig under en knapp halvtimma. Det var oändligt svårt för henne att få fram orden. Ibland väntade hon länge innan hon kunde fortsätta berättelsen. Det är så sorgligt att tänka på att minnena var så plågsamma att hon inte kunnat närma sig dem i ord under ett helt liv. Hur det kändes att höra henne berätta? Det kan jag inte sätta i ord – men du kan väl tänka dig själv.

Det var många pusselbitar som föll på plats.

– Jag hade redan som barn förstått att hon höll något hemligt. Jag visste att vi var flyktingar från Polen men var redan tonåring när jag fick veta att min styvfar inte var min biologiske far. När jag försökte fråga blev det alltid korta svar. Visst innebar det en sorts osäkerhet, som att hänga löst på något sätt. Men jag hade tur en gång till och fick en fantastisk livskamrat och underbara barn så livet har blivit så bra jag kunde önska mig till slut

Av en tillfällighet träffade Anders och hans halvsyster i Göteborg den holländska kvinna som varit med vid hans födsel.

– En obeskrivlig upplevelse. Men jag sörjde att min mor redan var död så de aldrig fick träffas igen.

Vad som alltid var påtagligt var moderns stora tacksamhet mot landet som räddat henne och sonen.

– Hon var så otroligt tacksam för att vi överlevt, inget annat spelade någon större roll. Och hon uppskattade verkligen det goda mottagandet och all hjälp hon fick. Jag tänker på det när jag ser hur flyktingar behandlas idag. Trots allt var det nog lättare att vara flykting efter andra världskriget.

Anders Lamkén

Tidigare namn: Andrzej Lamkiewicz

Aktuell: Räddades som baby av de vita bussarna för 70 år sedan

Ålder: 70 år. Född 12 april 1945 i koncentrationslägret Ravensbrück norr om Berlin

Familj: Hustrun Lena, tre barn, hittills två barnbarn

Bor: Åsa söder om Kungsbacka

Bild: Bild: TT /GP