Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kvinnor demonstrerar till stöd för Istanbulkonventionen i Istanbul i Turkiet. Arkivbild.
Kvinnor demonstrerar till stöd för Istanbulkonventionen i Istanbul i Turkiet. Arkivbild. Bild: Omer Kuscu/AP/TT

Turkiet kan lämna konvention mot kvinnovåld

En milstolpe i kampen mot mäns våld mot kvinnor.
Så brukar konventionen som skrevs under i Istanbul beskrivas.
Men nu funderar Turkiet på att lämna pakten – trots att kvinnor fortsatt misshandlas och mördas i landet.

En tidigare pojkvän ströp Pinar Gültekin, tryckte in kvarlevorna i ett oljefat och tände på. Men före det uppmärksammade mordet i juli hade en låg rad andra kvinnor dödats i Turkiet – bara i år.

Selda Basaran. Gül Karadag. Sema Aslan. Hatice Batmaz. Özlem Mutlu.

Deras öde skapade inte lika stora rubriker. Men de är alla offer för det våld mot kvinnor som är ständigt närvarande – och enligt rättighetsgrupper ett växande – problem i Turkiet. Det förs ingen officiell statistik, men enligt aktivister har omkring 250 kvinnor mördats hittills i år, många av en anhörig.

– Situationen har blivit ännu värre under pandemin, i synnerhet vad gäller våld i hemmet, säger Helin Sahin, Turkietkännare vid Palmecentret.

Annan atmosfär

Trots det överväger regeringen att lämna Istanbulkonventionen. Skrivelsen var den första juridiskt bindande konventionen om våld mot kvinnor i Europa och den öppnade för underskrifter vid ett möte i Istanbul för nio år sedan. Värden Turkiet slog sig för bröstet och var först med att ratificera, enligt Sahin som vid den tiden bodde i landet.

– Det var en helt annan atmosfär då, långt från det ökända 1990-talets våld och politiska mord, säger hon.

Men efter kuppförsöket 2016 skedde stora grundlagsändringar och makten koncentrerades till president Recep Tayyip Erdogan.

– Undantagstillståndet har urholkat rättsstatsprincipen, våld har legitimerats och (Erdogans parti) AKP har allierat sig med ultranationalistiska MHP som är starkt emot hbtq-rörelsen.

Istanbulkonventionen kräver att länder som anslutit sig ska anta lagstiftning som innebär att viss juridisk standard upprätthålls när det gäller våld i hemmet och liknande övergrepp. Men konservativa krafter i Turkiet ser den typen av lagar som ett hot mot familjen och något som uppmuntrar skilsmässor. De hävdar också att pakten främjar en "hbtq-livsstil".

Vill lämna

Tre veckor före mordet på Gültekin öppnade Numan Kurtulmus, högt uppsatt i det styrande AKP, för möjligheten att lämna konventionen.

– Det är två saker i den som vi inte godkänner. Det handlar dels om genus, dels om sexuell läggning, sade han då.

Kvinnorörelsen är stark och välorganiserad i Turkiet. På ett sätt är det enklare för regeringen att komma åt hbtq-rörelsen, som har fått allt svårare att verka i landet, påpekar Sahin som tror att en anledning till att diskussionen om konventionen har blossat upp just nu är att det närmar sig val.

– Attackerna mot kvinnors rättigheter är ständigt pågående. Regeringens fokus just nu är att slå ner mot hbtq-personer och deras möjligheter till organisering. Redan utsatta grupper kommer att få ännu svårare att verka om Turkiet lämnar konventionen.

"En strategi"

I grunden innebär Istanbulkonventionen att de länder som skriver på är skyldiga att säkerställa att varken kultur, traditioner, seder, religion eller hedersargument ska användas som orsak till våldshandlingar.

– Det ska nog ses som en strategi från AKP och MHP, att de tar upp sådana här känsliga och grundläggande frågor inför valet. Det är viktigt för dem att vinna ultrareligiösa organisationers och sekters stöd.

Inget land har ännu formellt lämnat Istanbulkonventionen. Men i Polen har det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa flaggat för att det vore önskvärt. Frågan debatteras också i Kroatien och Serbien.

Politiska konsekvenser?

Trots att konventionen och efterföljande lagstiftning inte tillämpas fullt ut av myndigheter och rättsväsende i Turkiet har den ett viktigt signalvärde, enligt Sahin.

– Den implementeras inte. Mord på kvinnor utreds inte, straffriheten är enorm och det saknas skyddsmekanismer. Men trots det innebär konventionen ett stort skydd för kvinnor och hbtq-personer, säger hon.

– Jag tror inte att Turkiet kommer att lämna. Motståndet är för stort, bland annat från en stark kvinnorörelse där både progressiva och konservativa krafter säger nej.

Försvarare av konventionen har gått ut på gatorna för att visa sitt stöd. De har backats upp av en kampanj i sociala medier, där kvinnor världen över publicerat ett svartvitt självporträtt, tänkt som en motvikt till de bilder på mördade kvinnor som slentrianmässigt publiceras i turkiska medier.

– Den internationella uppmärksamheten spelar stor roll. Regeringen är medveten om att om den lämnar Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor innebär det att Turkiet öppet godkänner våld mot kvinnor. Det får även politiska konsekvenser från Europarådets sida.

Sofia Eriksson/TT

Helin Sahin, Turkietkännare vid Palmecentret.
Helin Sahin, Turkietkännare vid Palmecentret. Bild: Jannis Politidis/Palmecentret/TT

Europarådets Istanbulkonvention är ett omfattande avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor samt våld i hemmet. Konventionen lades fram 2011 och trädde i kraft 2014.

Det är den första juridiskt bindande konventionen om våld mot kvinnor i Europa och öppnades för undertecknande vid ett ministermöte i Istanbul i Turkiet.

I Istanbulkonventionen fastslås att våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Den fördömer alla former av våld mot kvinnor och beskriver våldet som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män.

Stater som ratificerar dokumentet förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk standard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.

2019 hade konventionen signerats av 45 stater och EU. Turkiet var först att ratificera konventionen. Flera EU-länder som undertecknat har dock ännu inte ratificerat.

Källa: Europaparlamentet