Vid en första anblick verkar Helsingfors ta kriget med ro. Folk tar sig till sina jobb, studenter sitter och skrattar på kvällsöppna caféer och det stimmas – med finska mått mätt – på barerna. Om det inte vore för de ukrainska flaggorna som vajar från hustaken kan man nästan tro att detta är en vanlig vecka, i en vanlig demokrati, som har en helt vanlig relation med sitt östra grannland.
Ett par gånger om dagen gör sig dock krigets fasor påminda. Klockan 18 rullar tåget från Sankt Petersburg in på Helsingfors central, fyllt med studenter, familjer och ensamresenärer, desperata att lämna ett land som gjort sig till paria i stora delar av världen.
Till kvällstågets ankomst har en mindre pluton internationella journalister samlats vid perrongen – till en lokal trainspotters stora förvåning.
– Är ni också här för att kolla på det nya Allegro-tåget, frågar han GP:s utsände något förvånat, innan han burdust blir undanstuvad av en schweizisk tv-journalist från Genevé, på jakt efter krossade ryska livsöden.
Det är inte en vanlig vecka, i en vanlig demokrati, som har en helt vanlig relation med sitt östra grannland. I Finland har kriget i Ukraina skickat befolkningen rakt in i en intensivkurs i säkerhetspolitik. För fem år sedan var stödet för ett Nato-medlemskap mindre än en femtedel. För en dryg vecka sedan ville fler än hälften av finländarna att landet, tillsammans med Sverige, ska gå med i försvarsalliansen.
Utanför en liten bar i centrala Helsingfors står tre hårdrockare och röker. Tillsammans representerar trion i stora drag den inhemska försvarsdebatten.
– Jag är för Nato, det var jag redan innan kriget i Ukraina, säger Daniel, och släpper ut sitt långa hår för kamerans blixtar.
– Vi behöver säkerhet. Vi stod ensamma under vinterkriget, och jag vill inte att det ska ske igen.
Hans blåhåriga vän Kalle, med ansiktstatuering där det står "deranged", är inte lika säker.
– Jag är både för, och inte för Nato. Om vi går med i Nato är jag rädd för att Putin skulle attackera oss. Varför skulle han inte?
Sara för ett ännu rakare argument.
– Jag gillar inte hela den där grejen. Jag hatar krig, alla krig, säger hon, och tar ett till bloss på cigaretten.
I stadsdelen Västra hamnen, ett nybyggt område som påminner en hel del om Lindholmen på Hisingen, blir vi insläppta till paret Ikonen och Konsta Heikkilä. De blev tillsammans precis när pandemin bröt ut, och har nu plötsligt fått en ny kris att förhålla sig till.
– Under pandemin satt vi varje morgon och kollade nyheterna om corona. Precis när vi trodde det var över får vi följa krigsnyheter, säger Konsta Heikkilä.
Anni Ikonen är en stor Nato-anhängare och har varit det länge. Hon är uppvuxen i staden Joensuu nära den finskryska gränsen, och farmodern föddes i Viborg som efter det andra världskriget tillhör Ryssland. Där hon kommer ifrån är hotet från öst ständigt påtagligt, inte bara i krigstider.
– Min pappa har alltid klagat på att det finns skyltar på ryska i Finland. Hans morbror och morfar stred i kriget mot Sovjet, och hans andra morbror fick åka till Sverige som krigsbarn. Det är liksom ingen som egentligen ogillar ryssar här, men det är mer att vi känner att vi tillhör väst. Inte öst.
Anni Ikonen säger att kriget i Ukraina har varit en ögonöppnare för många i Finland. Förutom en ständigt påtaglig, men lågintensiv, oro dyker nya samtalsämnen upp bland hennes väninnor. I Finland är det allmän värnplikt, och ungefär 80 procent av landets män genomför en grundutbildning inom försvarsmakten.
– Vi har frågat varandra var våra pojkvänner skulle hamna om ett krig bryter ut. Det är liksom inget jag någonsin har funderat över i mitt liv tidigare, säger Anni Ikonen.
Konsta Heikkilä gjorde sin värnplikt i den finländska flottan.
– Vi skulle vara ”first in line” i ett krig. Det känns lite läskigt.
Paret ska snart flytta från den ljust inredda lägenheten i Västra hamnen. Anni och Konsta har redan köpt en nyproducerad lägenhet i närheten och räknar ned dagarna till inflyttningsdatumet. Situationen, och vardagslivet, i Finland är långt från flyglarm och bomber i Charkiv, Kiev eller Mariupol. Småpratet mellan intervjufrågorna handlar om padel, begagnade bilar och semesterresor till Sverige, inte huruvida familjemedlemmar fortfarande är vid liv.
Ändå känns det som att något oåterkalleligt har inträffat -- även i Finland.
– På något sätt känns det i alla fall bra att vi är i i samma båt, mot Ryssland. Vi får bara se vart den tar oss, säger Anni Ikonen.
Om Vladimir Putins invasion av Ukraina skulle skrämma slag i västvärlden har han misslyckats kapitalt. Parallellt med bevakningen av bombräderna i Ukraina vänds nu världens mediala blickar mot Helsingfors, och landets närmande till Nato.
En som vet detta bättre än någon annan är Alexander Stubb. Förutom ledare för Samlingspartiet och statsminister har han hunnit vara både utrikes- och finansminister i tre olika finländska regeringar, och varit en trogen Nato-vän sedan 1990-talet. Numera bor han Florens och är verksam som professor vid stadens European University Institute.
Trots att han måste tacka nej till hälften av intervjuförfrågningarna tar den sporttokiga ex-politikern sig tid att småprata om den inhemska ishockey-ligan.
– Ni har varit i Kouvola sa du? De har ett hockeylag som heter Kookoo som har klarat sig väldigt väl i år, vilket har överraskat många tyckare.
Samtidigt som intervjun genomförs börjar det hända saker i den nordiska säkerhetspolitiken. Finlands president Sauli Niinistö har rest till Washington för att besöka president Joe Biden, där de båda herrarna passade på att ringa upp Sveriges statsminister Magdalena Andersson. Samma Andersson tog förra helgen med sig försvarsminister Peter Hultqvist till Helsingfors för ett möte med sina finländska motparter. Och under måndagen reste Finlands premiärminister, socialdemokraten Sanna Marin, till Tallinn för att diskutera säkerhet med sin estniska kollega Kaja Kallas.
Enligt Stubb kan den ökade aktiviteten, och även positiva Nato-opinionen, bara förklaras på ett sätt.
– Det är en mycket naturlig reaktion i bägge länderna. Man förstår att Ryssland kommer att bli ett bestående hot i Östersjöregionen, både för Sverige och Finland.
– För Finlands del har Nato-tåget redan lämnat stationen, det är dit vi är på väg. För Sverige kan det ta lite längre tid.
Trots att den positiva opinionen för Nato har ökat har såväl Finland som Sveriges regeringar varit tydliga med att det inte är rätt läge att gå med i försvarsalliansen mitt under brinnande krig. Tajmingen för ett Nato-medlemskap är av yttersta vikt, säger Alexander Stubb.
– Drar Finland och Sverige slutsatsen att en Nato-ansökan idag skulle öka osäkerheten så lär man avstå från det just nu. Kanske drar man slutsatsen att det är säkrare att söka medlemskap om ett par veckor, och då måste man vara förberedd.
För tillfället verkar det som att såväl Sverige och Finland har dragit just liknande slutsatser. På torsdagen sa Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen att det ”inte är rätt läge att skicka in en Natoansökan”, och i Sverige har Magdalena Andersson varnat för att en Nato-ansökan riskerar att ”destabilisera den här delen av Europa”.
I brist på Nato-medlemskap försöker länderna i stället sluta bilaterala avtal, dels med varandra, men även med större militära makter som USA, Frankrike och Storbritannien. I grunden är det inget fel på detta, anser Stubb, samtidigt som han menar att det är en ”illusion” att bilaterala militäravtal kan ersätta det säkerhetspolitiska skydd ett Nato-medlemskap skulle erbjuda. Särskilt med tanke på att det bara är två år kvar till nästa amerikanska presidentval.
– Avtalen är bara bra i det korta loppet. Sedan ska vi komma ihåg att amerikansk utrikespolitik snabbt kan ändras.
Kriget i Ukraina markerar dessutom ”vår generations 1989”, när Sovjetunionen kollapsade och Kalla kriget tog slut, menar Stubb. Den gången firades det ändrade säkerhetsläget med ”champagne och fyrverkeri”, nu kommer den nya världen med ”missiler och stridsvagnar”, säger han. För Putins Ryssland kommer inte att nöja sig med Ukraina, hans nostalgiska ambitioner är långt större än så, enligt Stubb.
– Vi måste inse att den säkerhetspolitiska situationen har förändrats radikalt i Europa på kort tid. Vi är återigen på väg mot ett tudelat Europa där vi på ena sidan har ett aggressivt och auktoritärt Ryssland som försöker bygga upp satellit-stater i sin intressesfär, och på andra sidan har en allians av fria, demokratiska länder som kollektivt sköter om sin säkerhet tillsammans.
Senast det fanns en järnridå genom Europa höll sig Sverige och Finland alliansfria, och fungerade som en buffertzon mellan öst och väst. Skulle inte det kunna fungera så igen?
– Absolut inte. Vi måste sluta leva i illusionen att vi kan vara neutrala i en sådan här situation. Putin har absolut ingen rätt att invadera Ukraina, ingen som helst rätt att skuffa undan Natos gränser, och absolut ingen rätt att göra säkerhetspolitiska beslut åt Finland eller Sverige.
Att Sverige och Finland går med i Nato gemensamt är att föredra, även om Finland kan gå med i Nato utan Sverige.
Varför är det viktigt att Sverige och Finland går med samtidigt?
– För att Sveriges sak är vår, och vår sak är Sveriges. Vi är som en familj, som en bror och en syster, och vårt försvarssamarbete är redan djupt. Men vid ett bredare perspektiv kan man dra slutsatsen att det säkerhetspolitiska läget för våra länder hade sett svårare ut ifall Polen och baltstaterna inte var med i Nato. Därför tycker jag att hela Östersjön borde vara Nato-anslutet.
Alexander Stubb konstaterar också att rollerna mellan Sverige och Finland är ombytta. Under 1990-talet gick Sverige i bräschen för ett EU-medlemskap, men nu är det plötsligt Finland som håller i taktpinnen.
På frågan vad som särskiljer ländernas relation till Nato och internationellt samarbete svarar Alexander Stubb kort och koncist: 1 340 kilometer.
Så lång är nämligen den finska gränsen mot Ryssland.
– Utan att på något sätt undervärdera Sveriges säkerhet i den här frågan, så är hotet mot Finland större på grund av den gemensamma gränsen. Finland gick med i EU främst av säkerhetsskäl, medan Sverige gick med av ekonomiska skäl, säger Alexander Stubb.
– Det är en del av Putins geopolitiska strategi. Att göra länder beroende av rysk energi.
Det säger Ville Niinistö, före detta partiledare för koalitionsregeringspartiet Gröna förbundet.
Han borde veta ett och annat om rysk geopolitik. Som ung doktorand, innan han blev insugen i politiken, forskade han om Rysslands utrikespolitik. 2014 avgick han från rollen som miljöminister efter det att hans parti inte kunde komma överens med övriga regeringen om att stoppa det delvis Rysslands-finansierade kärnkraftverket i Pyhäjoki.
Varför Ville Niinistö var emot bygget? Den säkerhetspolitiska risken gentemot Ryssland.
– Vi kan inte tro att vi får äta smulor från Putins bord. Man brukar säga att handel skapar gemenskap mellan länder, men det fungerar inte så med hans Ryssland.
Vi träffas på centrumbiblioteket i Helsingfors. Som Europaparlamentariker ägnar han majoriteten av sin tid i Bryssel och Strasbourg, men befinner sig nu i huvudstaden för att diskutera hur Finland kan minska sitt energiberoende från Ryssland.
– Vi har redan minskat beroendet just baserat på den geopolitiska risken, men visst har vi mer handel med Ryssland än vad Sverige har. Nu måste vi besluta om att stoppa importen av ryskt kärnbränsle, precis som Vattenfall redan gjort.
Ville Niinistö – brorson till presidenten Sauli Niinistö, och under en period gift med svenska miljöpartisten Maria Wetterstrand – skapade rubriker i hemlandet när han i januari meddelade att han går emot partilinjen och numera är för ett finländskt Nato-medlemskap.
Personligen har han närmat sig frågan sedan Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.
– Jag, och mitt parti, har hela tiden värnat om EU, våra gemensamma samfund och nordiska värderingar. Men Putin har gång på gång visat att han tänker använda våld för att återupprätta den sovjetiska intressesfären. Och då kan vi i Finland behöva tänka om om vår säkerhetspolitik, säger Niinistö.
Han återkommer flera gånger till att Putins geopolitiska planer ter sig nostalgiska snarare än progressiva. Även om Finland inte var en del av Sovjetunionen – vars upplösning Putin har kallat för ”århundradets största geopolitiska katastrof” – ligger det definitivt inom Rysslands intressesfär.
– Jag tror inte att han kommer att begränsa sig till Ukraina. Han vill inte att de baltiska länderna ska vara utanför sfären, och jag tror inte han tycker att Finland ska vara det heller.
Själv har Ville Niinistö varit för utökade försvarssamarbeten inom EU, något även Sveriges regering förespråkat tidigare i veckan. Artikel 42.7, EU:s så kallade försvarsklausul, förpliktigar medlemmar till att försvara varandra vid en attack – precis som Natos artikel 5 gör.
Tiden i EU-parlamentet har dock gjort Niinistö mer övertygad om att ett Nato-medlemskap behövs.
– 21 länder i EU är med i Nato, sex länder är det inte. Det har blivit väldigt tydligt för mig att de 21 länderna inte tänker ersätta Nato för ett fördjupat militärt samarbete inom EU, säger han.
Vägen till Nato är betydligt kortare för Finland än för Sverige. Det finska försvarets kostnader står redan för omkring 2 procent av landets BNP, en siffra som Sverige nu på sikt ska matcha. Finland har även politiskt hållit dörren öppen mot ett framtida medlemskap, medan diskussionen varit stängd i Sverige från regeringens sida.
Men även om Finland inom kort skulle besluta sig för att ansöka om medlemskap står landet inför ett demokratiskt problem. Inför riksdagsvalet i fjol var flera av koalitionsregeringspartierna, däribland Gröna förbundet och Socialdemokraterna, uttalat emot ett Nato-medlemskap. I takt med att opinionen svängt, och bomberna har fallit över Ukraina, har även partierna mjukat upp sin ställning i frågan.
För Ville Niinistö finns det två möjliga vägar framåt för Finland. Antingen försöker man sluta ytterligare försvarsgarantier med andra västländer och på så vis säkra det geopolitiska läget fram tills nästa val, eller så samlar man en tillräckligt bred majoritet i riksdagen under den nuvarande mandatperioden.
– Om regeringen anser att det finns ett stöd finns möjligheten till en folkomröstning om Nato. Men då behöver vi ha alla avtal färdiga och vara redo att gå med direkt, det får inte bli som Brexit att man börjar förhandla först efter folkomröstningen, säger han.
I likhet med Finland har det folkliga stöder för ett Nato-medlemskap ökat i Sverige, även om det saknar ett brett stöd i riksdagen. Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna är för, medan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänstern och Sverigedemokraterna än så länge säger nej.
Enligt Ville Niinistö lär vi i Sverige se en liknande omstöpning av försvarspolitiken som sker i Finland just nu, och han anser att det svenska säkerhetspolitiska medvetandet ligger ligger långt från det finska.
– Som finländare vet vi mycket väl att demokrati är något som måste försvaras. Vi har försvarat oss i krig mot Sovjet, säger han.
– Jag tror att det finns fler i Sverige som tror att demokratin är något som finns automatiskt, och inte behöver försvaras med aktiv säkerhetspolitik.
Tillbaka till den lilla baren i centrala Helsingfors, och till hårdrockaren Daniel.
– Vi finländare och ni svenskar, vi är samma familj. Det har vi alltid varit, och kommer alltid att vara. Om något händer så kommer vi stå tillsammans. Och det är något bra, säger han.
Han tar ytterligare ett bloss på kvällens varken första eller sista cigarett.
– Jag vill bara hälsa en sista sak till det svenska folket. Från oss i Finland: Mr Putin, go fuck yourself!
LÄS MER:Vid finskryska gränsen: ”Kommer Putin går jag till potatiskällaren”
LÄS MER:Ryssar och ukrainare samlas i estländska gränsstaden Narva
LÄS MER:Hotet: Ryssland kan runda sanktioner – med krypto
LÄS MER:Blev bjuden på vin för att fira Putins ”framgång” – nu lämnar ukrainare S:t Petersburg
