För den 4 juni 1989, mer än fem månader innan muren föll i Berlin, och när det fanns sovjetiskt pansar och kärnvapen i Centraleuropa, hade fackföreningen Solidaritet och dess miljoner anhängare efter ett årtiondes kamp brottat ned den polska kommunistregimen.
Denna hade efter långa och sega förhandlingar med oppositionen, åtföljda av en rad strejker, tvingats gå med på delvis fria val; 35 procent av mandaten i parlamentet skulle fördelas i öppen demokratisk tävlan.
Resultatet blev en maximal seger för Solidaritet. Och den 24 augusti hade Polen sin första demokratiska regeringschef sedan 40 år, Tadeusz Mazowiecki.
-Det var inte USA:s eller västs militära makt som åstadkom detta - det var det fredliga och obeväpnade folkets makt, säger dagens regeringschef Donald Tusk, när han möter utländska journalister i Warszawa.
Den 52-årige liberale premiärministern, född och uppvuxen i Gdansk, är själv en av Solidaritets pionjärer och en man från barrikaderna vid Östersjökusten.
-Det var en oerhörd tillfredsställelse; äntligen tog vi dom, säger Tusk, när han flankerad av jubileets det-började-i-Polen-skyltar erinrar sig känslorna från valkvällen.
Liksom alla andra polacker, som kämpade tillsammans med Solidaritetgrundaren Lech Walesa, kunde han då inte förutse konsekvenserna av segern. Som att Walesa ett år senare skulle vara landets president och Polen i dag medlem i både EU och Nato.
-Allt skedde i en fruktansvärd ekonomisk kris. I dag har vi kris och bilkris. Men jag kunde 1989 inte ens föreställa mig att mina barn någon gång skulle kunna få råd med en bil.
Polen är i dag en marknadsekonomi. Och Solidaritet är inte längre polackernas demokratiska värn utan en fackförening bland andra, som kämpar för sina medlemmar. Dess kamp mot förmodade varvsnedläggningar och planerna på massiva demonstrationer den 4 juni har tvingat Donald Tusk att inte som planerat fira 20-årsdagen av valsegern i Solidaritets födelsestad Gdansk utan i Krakow i södra Polen.
Och Lech Walesa är inte heller den enande gestalt som han var för 20 år sedan, men ska naturligtvis tala tillsammans med utländska stats- och regeringschefer i Krakow den 4 juni.
Inför valet till EU-parlamentet har han än en gång uppfört en politisk piruett som de flesta polacker bara skakar på huvudet åt.
Fredsnobelpristagaren har både i Polen och ute i Europa, mot ekonomisk ersättning, kampanjat för den irländske mångmiljonären Declan Ganleys EU-kritiska parti Libertas.
Hans gamle vapendragare Donald Tusk kommenterar detta ytterst diplomatiskt:
-Walesa överraskar oss ofta.
Lukasz Lipinski är inrikeschef på den ansedda dagstidningen Gazeta Wyborcza, grundad av Solidaritetaktivister. Han är rakare:
-Walesa är totalt oförutsägbar. Ingen kan säga vad han ska ta sig till härnäst. Inte han själv heller tror jag.
Efter polackernas firande är det snart dags för ungrarna. Den 27 juni är det 20 år sedan deras dåvarande utrikesminister tillsammans med sin österrikiske kollega bokstavligen rev järnridån. Det skedde vid Sopron, när de båda med bultsaxar klippte upp taggtråden mellan öst och väst.
I augusti rusade hundratals östtyskar genom hålet på väg mot Västtyskland. På hösten reste de den här vägen helt legalt. Enligt ungerska regler.
Men inte enligt DDR-lag. För kommunisterna i Östtyskland var de "republikflyktingar". Fram till den 9 november, när den främsta symbolen för det delade Europa, Berlinmuren, föll.
