Hon är Göteborg i samband med Marinens dag, som har två syften: att visa upp försvarets olika förmågor på kust- och sjösidan och att rekrytera personal.
– Det viktigaste lärdomen av kriget i Ukraina är hur snabbt det kan gå från en dag till en annan: hur det politiska klimatet skiftar och världsbilden förändras. Pandemin och det fruktansvärda kriget kommer så nära oss. Vår sårbarhet blir påtaglig, säger Ewa Skoog Haslum.
Konflikten med Ryssland har understrukit vikten av att ha en stark marin, anser hon:
– Försörjningen av Sverige hänger på att vi har en säker sjöfart. Vi har en över 2400 kilometer lång kust och är väldigt sjöberoende. Vi glömmer ofta bort det.
Det krävs stora resurser för att bevaka Östersjön, Öresund och Västkusten. Klarar ni det?
– Nej, inte med den organisation vi har. I dag måste vi fortfarande välja var vi ska vara, vad vi gör och med vem. Personalen uppskattar naturligtvis att de har lampan på sig och att vi äntligen satsar. Men det medför också en ökad press. Chefer på alla nivåer måste läsa av sin personal och meddela uppåt om de inte klarar det längre. Jag valde att ställa in en stor marin övning i höst av det skälet. Vi är inte så många och de som jobbar sliter hårt.
Hur kan ni rekrytera tillräckligt med personal för att möta behoven?
– För marinen är det generellt sett inte svårt att rekrytera personal. Många vill göra värnplikten och arbeta som soldat eller sjöman. Vi ser höga ansökningsantal både till officersprogram och specialistofficersprogram. Vi jobbar ständigt med att vara en attraktiv arbetsgivare.
– Men om fler kan axla bördan gynnar det arbetsklimatet. Jag hävdar att vi är för få, har en för slimmad organisation och är för sköra. Det kan till och med vara så att om en individ är sjuk kan fartyget inte kasta loss. Människor mår inte bra av det och slits i längden. I dag är vi omkring 3200 personer i marinen och på väg upp mot 4000, men vi behöver vara det dubbla.
Göteborg är centralt för landets försörjningsförmåga och för att kunna ta emot så kallat värdlandsstöd från Nato och USA. Vilka prioriteter får det för dig?
– Jag skulle vilja lägga lika mycket fokus på Västkusten som vi har lagt på Östersjön de senaste tjugo åren. Jag brukar intala mig att det beror på att vi har varit en så liten marin och att vi inte har mäktat med mer. Nu har vi ett amfibieregemente i Göteborg och om jag fått bestämma hade vi haft lika mycket resurser på denna sidan av Öresund som vi har på andra sidan, det vill säga vapen med lång räckvidd, ytstridsförmåga och minröjningskapacitet.
– När vi har utbildat mer personal och fått fler fartyg tycker jag att vi någonstans på Västkusten ska basera fartyg. Det finns flera anledningar att öka marinens närvaro här, Nato-medlemskap är en, men framför allt den svenska försörjningen.
Hur viktigt är ert samarbete med andra länders mariner?
– Det är helt vitalt. I dagens värld är inte ensam starkast och bäst. Vi måste göra det med andra. Vi övar med andra länder varje vecka, och har alltid andra länders närvaro i vårt närområde. Med Finland har vi en operativ planering. Vi kommunicerar och byter lägesbild varje dag. Vi har gemensamma planer och kan taktiskt leda varandra. Det har vi testat. Regeringen fattar beslut om insatser på varandras territorier. Men jag vill påstå att det i ett skarp läge skulle gå fort.
Sverige genomför en historisk militär upprustning. Vad innebär det för marinen?
– Vi tätar en massa hål som vi har lämnat efter oss de senaste decennierna för att vidmakthålla det vi har. Men vi satsar också nytt. Kronan på verket är det nya amfibieregementet här i Göteborg. Vi kommer att få fler ubåtar, bygga nya ytstridsfartyg, utveckla logistiken och investera en hel del i obemannade farkoster framför allt för våra minröjningsfartyg.
Räcker det?
– Nej, det gör det inte. Men vi måste göra det långsamt och tålmodigt även om både jag, mina medarbetare och säkert svenska folket också tycker att det går för sakta och är för lite. Vi behöver flera plattformar och mer personal.
