MILJÖ OCH KLIMAT
I december 2015 stod världens ledare triumfatoriskt hand i hand och förklarade att de äntligen var överens om ett avtal för att minska utsläppen av växthusgaser. Parisavtalets mål är att begränsa den globala uppvärmningen till som högst två grader. Under de kommande åren har världens länder och organisationer som EU ett stort arbete framför sig för att på allvar komma igång med omställningen till en fossilfri värld.
Redan inför förra Europaparlamentsvalet 2014 var miljö och klimatet en av de största frågorna. Sedan dess har frågan blivit ännu mer central, menar Thomas Sterner, professor i miljöekonomi på handelshögskolan i Göteborg.
– På vissa sätt har det gått framåt sedan dess men det finns även en tillbakagång. Till exempel Frankrike som bestämde sig för att kopiera Sveriges koldioxidskatt och sedan fick ett bakslag med de gula västarnas protester.
EU nämns ofta som en viktig kraft när det gäller att driva omställningen mot minskade växthusgaser. Samtidigt, menar Thomas Sterner, finns det andra hot.
– Det är framför allt en politisk kris inom EU, med Brexit, Trump, Erdogan, Ryssland och Kina som gör att det kanske inte finns riktigt den kraft som behövs för att ta tag i den här krisen.
När det gäller att få ner utsläppen är det viktigare att länder som USA och Kina på allvar tar tag i problemen. På ett globalt plan är EU en ganska liten utsläppare.
– EU står för någonstans runt 10 procent av världens utsläpp. Den egentliga sanningen är att vad som händer med världen beror mer på länder som Kina och USA. Men under tiden måste vi föregå med gott exempel, utveckla ny teknik och visa att det faktiskt går att klara sig utan till exempel fossil energi.
V: Vill omvandla den Europeiska investeringsbanken till en klimatinvesteringsbank, se en progressiv flygskatt i alla EU-länder.
S: Vill se fler nattåg ut i Europa, driva på för att att EU:s klimatmål om noll nettoutsläpp av växthusgaser ska nås senast år 2050.
MP: Vill se en maxgräns för hur mycket varje EU-land får släppa ut och att länder som inte följer målen ska få böter.
C: Vill att EU:s handel med utsläppsrätter ska skärpas så att det blir dyrare att släppa ut, skärpa EU:s utsläppsmål och ställa tuffare krav på bil- och flygindustrin.
L: Vill att en europeisk koldioxidskatt införs, göra det enklare att boka biljetter och åka tåg i hela Europa.
M: Vill fördubbla EU:s kärnkraftsbudget och att 60 procent av energin ska komma från fossilfria källor, inklusive kärnkraft, år 2030.
KD: Vill att EU:s utsläppshandel blir mer ambitiös och att EU tar fram en gemensam elflygs-strategi
SD: Vill globalisera EU:s utsläppshandelssystem och ha gemensamma standarder för förpackningar.
FI: Vill ha mer satsningar på förnybar energi och avskaffa kärnkraften.
GRÄNSERNA
Starkare gränsskydd, transitcenter utanför unionen eller att tvinga medlemsländer att ta emot flyktingar vare sig de vill eller inte. Frågorna om EU:s gränser och vem som är välkommen innanför dem har präglat EU under de sista åren.
2015 tog 1,83 miljoner människor sig till Europa på illegal väg. Förra året var motsvarande siffra 150 114 personer. Till viss del avstannade flödet i och med att EU slöt ett avtal med Turkiet om att bland annat hindra flyktingar att ta sig in i EU. Mot att EU betalade Turkiet 56 miljarder kronor fram till slutet av 2018 stängdes därmed rutten över Egeiska havet, som tidigare var den huvudsakliga vägen som flyktingar kom till EU.
Men hur EU ska hantera frågan om en gemensam flyktingpolitik är fortfarande högaktuell. Länder som Sverige och Tyskland, som också varit EU:s största mottagarländer, har drivit på för att fler länder ska ta ett ansvar. De påtryckningarna har inte gett önskad effekt. Snarare har spänningarna inom unionen ökat.
För de mest känsliga lagförslagen som nu diskuteras inom EU har det ännu inte gått att hitta någon väg fram. Det handlar bland annat om en ändring av den så kallade Dublinförordningen och i vilket EU-land personer ska söka asyl. EU-parlamentet har röstat igenom ett förslag men väntar nu på att medlemsländerna ska enas. Hittills har det inte varit möjligt eftersom Polen och Ungern vägrar att ta emot flyktingar.
Samtidigt arbetar EU också för att skapa en starkare gränskontroll. I dag arbetar cirka 1 700 europeiska gräns- och kustvakter tillsammans med nationella myndigheter i länder som Spanien, Italien, Grekland och Bulgarien.
V: Vill skapa säkra vägar för flyktingar och skapa en koalition av villiga EU-länder för en human flyktingpolitik.
S: Arbeta för en EU-gemensam flyktingpolitik och att länder som inte tar emot asylsökande ska kunna nekas EU-medel.
MP: Vill se fler lagliga vägar in i Europa och prioritera mänskliga rättigheter och fredlig konflikthantering.
C: Vill se en stark yttre gräns och gemensam asylpolitik att länder som inte tar emot migranter får sanktioner.
L: Vill att samma asylregler ska gälla alla medlemsländer, och stärka EU:s yttre gräns med gemensam gränspolis.
M: Vill att ett kvotbaserat flyktingmottagande ska ersätta dagens system och införa ankomstcenter för asylsökande vid EU:s yttre gräns.
KD: Vill att asylrätten värnas och se ett gemensamt system för gränsskydd och registrering.
SD: Vill upprätta transitcenter som migranter måste använda. Om migranter tar sig in i EU ändå ska de skickas tillbaka.
FI: Vill ha en värld utan gränser och ett öppet EU där flyktingar och papperslösa får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
EU-SKEPSIS
De nationalistiska vindar som blåser inom EU riskerar att göra parlamentets arbete mer tungrott. Tendensen att länder vänder sig inåt istället för att fokusera på samarbete inom unionen syns på många håll i Europa. Det allra tydligaste exemplet är britternas utträde ur unionen, som präglat hela den här valrörelsen.
I Sverige är stödet för EU grundmurat; aldrig förr har så många varit positiva till unionen som nu. Men samtidigt är den övergripande tendensen, enligt många av de opinionsundersökningar som gjorts inför Europaparlamentsvalet, att de breda partigrupperna i mitten tappar mark, med undantag för liberala ALDE.
Framväxten av starka, nationalistiska populistpartier har fått många etablerade partier att kalla valet till Europaparlamentet för ett ödesval och ett värderingsval. Resonemanget är att en stark högerflank har möjlighet att obstruera mycket av parlamentets arbete.
Marie Demker, professor i statsvetenskap, har själv gjort uppskattningar som pekar på att någonstans kring en tredjedel av parlamentets platser kan gå till partier inom de partigrupper som kan beskrivas som nationalistiska och EU-skeptiska.
– Mycket tyder på att nationalkonservativa kommer att göra en framryckning i jämförelse med valet 2014. Men de här grupperna är inte eniga sinsemellan och kommer att ha svårt att genomföra allianser med andra partigrupper. Så jag tror inte att de får så stort inflytande i konstruktiv mening, att de själva kan driva igenom politik. Snarare kommer de kunna stoppa upp arbetet och öka motsättningarna inom parlamentet.
V: Är EU-kritiska men driver inte frågan om utträde just nu. Vill se mer samarbete kring klimatet.
S: Vill att EU hanterar de stora frågorna som de menar kräver gemensamma lösningar. Partiet är positivt till den sociala pelaren.
MP: Har kampen mot ”högerradikala krafter” som en huvudfråga. Partiet vill också ha en tvingande utsläppsbudget för EU:s medlemsländer.
C: Vill verka för starka mittenkrafter i parlamentet och vara en tydlig motkraft mot ”den växande högerpopulismen”.
L: Vill ha mer EU och införa euro och ett gemensamt FBI som kan verka i medlemsländerna.
M: Är för ett starkt europeiskt samarbete men vill inte att unionen får kontroll över beskattnings-, arbetsmarknads- eller välfärdsfrågor.
KD: Vill att ett samarbete som är ”lagom”. Bland annat genom att EU inte lägger sig i sociala frågor.
SD: Sverigedemokraternas valslogan är ”Mindre Bryssel, mer Sverige” men driver inte längre frågan om att lämna unionen aktivt.
FI: Vill inte se ökad överstatlighet, ingen gemensam försvarsalliansen eller gemensam armé.
