Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/8

Bye, bye, Britain – här är sagan om brexit

Det började som intern partitaktik i London och slutar som en svidande prestigeförlust för EU.
Nu sätts punkt i sagan om brexit.
Eller?

Den 31 januari 2020, klockan 23.00 lokal tid, halas EU-flaggorna i Storbritannien. Efter alla om och men under de senaste åren är allt snart redo för landets utträde ur unionen.

Formellt spikas utträdet i Bryssel på onsdag när EU-parlamentet röstar om att godkänna utträdesavtalet. Därefter ska även de kvarstannande medlemsländerna formellt säga sitt, skriftligen eller via sina ambassadörer.

Sedan kan brexitörerna skåla och bremainarna dricka gravöl.

"Ibland kändes det som om vi aldrig skulle komma över brexit-mållinjen, men nu har vi gjort det", konstaterade premiärminister Boris Johnson i ett uttalande sedan det brittiska parlamentet i onsdags slutligen godkänt utträdesreglerna.

Camerons löfte

Brexitbollen sattes i rullning när företrädaren David Cameron utlovade en folkomröstning i ett tal i London 2013.

Han var dock inte ute efter att lämna EU, utan bara sätta press på övriga medlemsländer att förändra unionen och ge britterna ett lösare medlemskap med fler undantag kring exempelvis den fria rörligheten.

– För oss är EU medlet för att nå våra mål, inte målet i sig. Jag är inte någon brittisk isolationist, men jag vill ha en bättre uppgörelse för Storbritannien – och inte bara för Storbritannien, utan för hela Europa, talade Cameron.

Tanken var att folkomröstningen samtidigt skulle lugna den växande del av det egna Konservativa partiet som blivit allt mer högljutt EU-skeptiskt.

Merkel köpte mat

Camerons försök att förhandla om den brittiska relationen till EU gick dock inget vidare. På ett avgörande toppmöte i februari 2016 försökte premiärministern få det att se ut som om stenhårda diskussioner pågick in i det sista.

Det hindrade inte Tysklands förbundskansler Angela Merkel från att skapa klassiska pressbilder när hon mitt under mötet gick ut och köpte pommes frites på ett närliggande torg, i väntan på att Cameron skulle bli nöjd.

"Ynkligt" och "illa dold fars" skrev sedan den brittiska pressen när resultatet endast blev löften om diverse undantag för utbetalning av barn- och socialbidrag.

Två dagar senare åkte Cameron på nästa smäll när populäre partikamraten Boris Johnson – då fortfarande borgmästare i London – meddelade att han tänkte kampanja för ett utträde.

Mordet på Cox

Sedan dess har brexit dominerat nyhetsflödet, framför allt i Storbritannien, men även i resten av Europa. Själva folkomröstningen i juni 2016 vanns av lämna-sidan med en marginal på 1,3 miljoner röster – 51,89 procent mot 48,11.

Två nyval har hållits, två premiärministrar har fallit, liksom otaliga andra partiledare och ministrar.

Sagans mörkaste kapitel skrevs redan innan folkomröstningen. Den 16 juni 2016 mördades den EU-vänliga parlamentsledamoten Jo Cox av en högerextrem nationalist.

Förhandlingarna med EU har gått fram och tillbaka. Det oeniga brittiska underhusets debatter och omröstningar har följts som rena såpoperan och gjort personer som talman John Bercow och ärkebrexitören Jacob Rees-Mogg till välkända namn långt utanför Storbritannien.

Johnsons val

Till sist var det Boris Johnson som chansade rätt om läget när han utlyste nyval till den 12 december 2019. Storsegern gav nödvändig majoritet för att infria hans löfte om ett snabbt slut på sagan.

– Vi ska få brexit överstökat! tjoade ledamöterna glatt från främst den konservativa sidan, när det nya underhuset samlades.

Det brittiska utträdet är en rejäl prestigesmäll för EU som annars bara vuxit och vuxit sedan kol- och stålunionen tog form i början av 1950-talet.

– Det är inte läge att fira, konstaterade förre talmannen Antonio Tajani när EU-parlamentets ansvariga utskott sade sitt om utträdet i torsdags.

Somliga EU-anhängare hoppas visserligen att brexit ska innebära en nystart, när rest-EU inte längre behöver lägga kraft på att få Storbritannien att dra åt samma håll i exempelvis ekonomin.

Andra drömmer fortfarande om en brittisk återkomst.

Fast inte Boris Johnson.

"Nu kan vi lägga de tre senaste årens hätskhet och splittring bakom oss och fokusera på att leverera en ljus och spännande framtid", lovar premiärministern inför brexit.

Begreppet brexit föddes ur grexit – som under den värsta ekonomiska krisen i Grekland i början av 2010-talet användes i debatten om ett eventuellt grekiskt utträde ur eurosamarbetet, eller rentav hela EU.

Första användningen av brexit gjordes i ett blogginlägg i maj 2012 på den Brysselbaserade nyhetssajten Euractiv av den brittiske journalisten och debattören Peter Wilding.

Nyhetsbyrån TT använde första gången ordet brexit i en faktaruta i januari 2013. Under samma år förekom det dock totalt endast tre gånger i TT:s texter – jämfört med 1 502 gånger under 2019.

Relationerna över Engelska kanalen har varit komplicerade i stort sett ända sedan Julius Caesar försökte invadera Britannien på 50-talet före Kristus.

Trots att det var den brittiske premiärministern Winston Churchill som födde tanken på att skapa ett "Europas förenta stater" kom Storbritannien länge att stå utanför det som senare blev EU. På 1960-talet sade Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle nej två gånger om till brittiskt medlemskap, av rädsla för att det skulle innebära ett inflytande även för USA.

När sedan britterna ändå kom med 1973 dröjde det inte länge innan premiärminister Margaret Thatcher på 1980-talet krävde och förhandlade fram brittiska ekonomiska undantag, som sedan också följdes av att landet ställde sig utanför både valutasamarbetet i euron och det passlösa resandet i Schengen-zonen.

EU-skepsisen har senare stärkts ytterligare, bland annat som en följd av ett ökat inflöde av invandrare från nyare EU-länder i östra Europa efter utvidgningarna 2004, 2007 och 2013. I de två senaste EU-valen i Storbritannien har uttalat EU-fientliga partier blivit störst: Ukip med 24 mandat 2014 och Brexitpartiet med 29 mandat 2019.