Få städer i Europa ropar skräck och död lika högt som Belfast.
Bröderna John och Joseph McCaig går på krogen med en kompis 1971 och lockas med på en fest av en ung flicka. På kvällen hittas de ihjälskjutna i utkanten av staden. Flickan antas ha känt igen dem som onsdagslediga brittiska soldater och tipsat republikanska IRA. John var 17 år. Joseph 18.
Maria McGurk är hemma på övervåningen en lördagskväll samma år när en man från unionistgruppen UVF lämnar ett paket i entrén till föräldrarnas pub. Det är en bomb som får hela huset att rasa och 15 personer att dö, inklusive Maria. Hon var 14 år.
– Det här var inte Mellanöstern. Det var inte Centralamerika. Det var västra Europa, konstaterar Paul Donnelly när han visar bilder på söndersprängda barer och hukande militärer från några av Nordirlands värsta orosår.
"Boom boom"
Från 1969 till 1998 sköts och sprängdes mer än 1 500 människor ihjäl i staden: republikaner, unionister, soldater och poliser. Och helt vanliga civila.
1972 var Paul själv fyra år gammal när en bomb kastades in i ett av grannhusen och täckte hans barnsäng med bråte och krossat glas.
Nu leder han guidade turer runt om i Belfast för att berätta om "The Troubles" för turister och besökare.
Men också för en ny generation av stadsbor, som är för ung för att själv minnas.
– När jag var liten åkte vi till Malta och när mina föräldrar berättade att vi kom från Belfast så nickade alla och sade "boom boom". Och jag förstod ingenting, säger Alana Fisher.
Hon är född 1990 och har inga egna minnen av oroligheterna. Via sitt arbete på organisationen CVS som hjälper anhöriga och offer vet hon ändå vad det handlar om.
Att många berördes är en underdrift. I en undersökning från 2016 kvalade 25 procent av invånarna in som drabbade, antingen fysiskt eller psykiskt eller som anhöriga.
– Det visar hur stor skadan är. Att en av fyra så här långt efteråt fortfarande känner av effekterna säger lite om hur mycket vi har att jobba med, berättar Alana.
Järnring i centrum
Belfast i dag är ett turistmål. Titanicmuséet är en jättesatsning från 2012 som lockar nästan en miljon besökare om året. Centrum är elegant och nyrenoverat. Slitna gamla innerstadskvarter har fyllts med barer, hotell och restauranger.
Belfast i går var helt annorlunda. En järnring var dragen runt shoppinggatorna, med gallerstaket och soldater som kontrollerade allt och alla – inklusive vad som fanns under barnvagnarnas bäbisar.
Det hjälpte föga.
På plats efter plats berättar Paul Donnelly om sprängdåd på barer och ungdomar som skjutits i ryggen.
Samtidigt hälsar han på än den ena, än den andra, som råkar går förbi. Där är advokaten Pearse, vars bror Eamonn var den IRA-medlem som suttit längst i fängelse. Där går Emmet, vars pappa Jimmy sköts ihjäl i en intern uppgörelse 1992. Och så Geordie, som deltog i "filtstrejken", när gripna IRA-medlemmar vägrade att sätta på sig fångkläder.
Att röra sig i Nordirland är fortfarande som att gå på minerad mark. Misstänksamheten lever kvar mellan republikaner och unionister.
– Det här går tillbaka hundratals år i tiden. Det går inte över bara för ett fredsavtal för 25 år sedan, konstaterar Paul.
Samtal ger hopp
Freden är skör. Så sent som i förra veckan hittades en bomb som var tänkt att explodera på en lastbil som skulle över till England. I april i fjol sköts journalisten Lyra McKee ihjäl under ett upplopp, troligen av en nu åtalad 52-åring som kopplats till utbrytargruppen Riktiga IRA.
Hennes begravning blev samtidigt en manifestation för samförstånd. Ceremonin för katolska McKee hölls i den protestantiska St Anne-katedralen och ledde till att företrädare för unionistpartiet DUP och republikanska Sinn Féin började tala med varandra igen efter ett långvarigt politiskt gräl.
Nu har de två partierna också återupptagit samstyret i den regionala regeringen.
Turistguiden Paul Donnelly hoppas på det bästa.
– Det går upp och det går ner. Men Belfast är i alla fall en mycket bättre plats i dag, säger han.
Wiktor Nummelin/TT
Belfast är huvudort i Nordirland och ligger vid floden Lagans utlopp i Belfast-viken. Staden har cirka 350 000 invånare, med ytterligare 300 000 i det omkringliggande storstadsområdet.
Namnet kommer från iriskans Béal Feirste, som står för den plats där den i dag helt övertäckta lilla ån Farset mynnar ut i Lagan. Under 1800-talet växte Belfast kraftigt som Irlands främsta industristad, med stora spinnerier och fartygsvarv. Orosåren på 1970- och 80-talen ledde till en kraftig befolkningsminskning, som dock har vänts igen efter fredsavtalet 1998.
Flygplatsen är döpt efter stadens störste fotbollsstjärna: förre Manchester United-spelaren George Best (1946–2005).
Motsättningarna i Nordirland exploderade på 1960-talet i upplopp och våldsamheter. På båda sidor fanns militanta terrorrörelser som använde sig av mord och bombdåd. Totalt dödades över 3 500 personer och tiotusentals skadades fram till fredsuppgörelsen i det så kallade Långfredagsavtalet 1998.
På ena sidan stod de så kallade nationalisterna eller republikanerna som kämpade för bättre villkor för den katolska befolkningsgruppen och för en nationell irländsk återförening med den självständiga republiken Irland. De mest kända paramilitära grupperna på nationalistsidan var IRA (Irländska republikanska armén) och utbrytarna Provisoriska IRA och Verkliga IRA.
På andra sidan fanns lojalisterna eller unionisterna, som tog sitt namn från sin lojalitet med den brittiska kronan och önskan att fortsatt vara en del av den brittiska unionen. På unionistsidan stred främst grupper som UVF (Ulsters frivilligstyrka) och UDA (Ulsters försvarsförbund).
Parallellt satte brittiska myndigheter in 26 000 soldater och 13 000 poliser för att stävja oron.
Mellan 1969 och 2001 dödades minst 3 532 personer i konflikten i Nordirland. Så här fördelas de på olika grupper i hur många av dem som dödades – och hur många de själva tog livet av:
Källa: Malcolm Sutton Death Index, University of Ulster.