Vården missar tusentals förlossningsskador

SBU har på uppdrag av regeringen granskat och utvärderat forskning kring den allvarligaste typen av förlossningsbristningar i mellangården, sfinkterrupturer. Eva Uustal är överläkare i gynekologi och obstetrik och en av experterna bakom rapporten.

– Vi har bara hittat vetenskapliga bevis för en förebyggande åtgärd och det är att hålla varma, våta kompresser mot mellangården när barnet föds fram.

Analsfinkterskador diagnostiseras hos 3,5 procent av alla kvinnor som föder vaginalt i Sverige, omkring 4000 kvinnor per år. Och mörkertalet är stort.

– Mellan fem och åtta procent av skadorna missas och det får inte hända. I min värld är det inte de vi diagnostiserar och syr, utan de vi inte hittar som är det stora problemet.

I rapporten slås det fast att om ultraljud används som undersökningsmetod direkt efter förlossning så skulle dubbelt så många skador på ändtarmens slutmuskler kunna upptäckas och åtgärdas, vilket skulle leda till att färre kvinnor drabbas av analinkontinens.

– Problemet är att den metod vi hänvisar till, endoanalt ultraljud, som är utvecklad av kirurger för att leta efter cancer i ändtarmen, kräver en speciell utrustning och kompetens som finns på få ställen i Sverige. I dagsläget används det enbart i det uppföljande arbetet.

Varför missar vården så många skador?

– Vi har varit dåliga på att skapa rätt betingelser med bra bedövning, belysning och kunskap.Och att samma person som kanske kunde ha förhindrat skadan sedan ska hitta den kan ocksåkan inverka. Smyger det in skam och skuld i medicinska sammanhang så går det åt pepparn. Därför är det otroligt viktigt att vi får till en objektiv diagnostik, så att alla gör på samma sätt. Ett nationellt utbildningsprogram kommer i höst.

Vad är riskerna med att inte upptäcka en analsfinkterskada i tid?

– Det är psykosocialt katastrofalt. Det påverkar även samlivet jättemycket och dessutom tror vi att ju snabbare man hittar bristningen, desto bättre resultat har man med att återställa den normala funktionen.

På kolorektalenheten på Östra sjukhuset opereras omkring 25 patienter varje år för allvarliga skador på ändtarmens slutmuskel. Nästan alla är kvinnor och de flesta av dem har genomgått en vaginal förlossning.

– De har symptom i form av att de läcker gas eller avföring. För yngre kvinnor som har varit helt kontinenta tidigare är det ofta oerhört dramatiskt när det plötsligt inte fungerar, säger Lars Börjesson som är överläkare på kirurgen.

Hjälpen som erbjuds är i huvudsak två olika kirurgiska ingrepp. Det ena är en direkt reparation av den skadade muskulaturen, men där är långtidsresultaten såpass dåliga att metoden framförallt är aktuell för unga kvinnor med de allra svåraste symtomen.

Det andra ingreppet, nervstimuleringsoperation, har använts i ungefär 15 år och är i dag den vanligaste metoden på kolorektalenheten.

– Man opererar in ett batteri under huden, som stimulerar nerverna i bäckenet. Ungefär tre fjärdedelar är nöjda med ingreppet.

Nervstimuleringsoperationerna utförs inom ramarna för en studie som pågår i samarbete med Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– De kvinnor som ingår i studien blir opererade inom fyra månader. Men vi har en del som har fått vänta längre eftersom de inte kan vara med i studien.

För 15 år sedan så var väntetiderna till operation långa, upp emot två år. Hur ser det ut idag?

– Det är inte riktigt så illa i dag. Vi opererar ungefär 25 sådana här fall per år och just nu har vi tolv personer i kö. Väntetiden för direkt reparation är ungefär ett år, säger Christina Svärd, verksamhetschef för Kirurgi Östra.

Beatrice Dalghi