Hur de bar sig åt för att korsa havet är en gåta. Afrika och Sydamerika skildes åt för runt 100 miljoner år sedan när Atlanten bildades, och har glidit allt längre ifrån varandra sedan dess.
Den mest sannolika förklaringen är att aporna gjorde överfärden på stormfällda träd som sköljts ut i havet.
De nya fossilen, som beskrivs i Nature, består av ett antal tänder som hittats i östra Peru. De är tio miljoner år äldre än andra primatfossil från Sydamerika, och det mest intressanta är att de avviker starkt från de mer sentida fossilen.
Den nya arten, som döpts till Perupithecus ucayaliensis, liknar inte heller nutida sydamerikanska apor. Däremot har den stora likheter med samtida afrikanska apor, exempelvis Talahpithecus parvus som levde i Libyen för 36 miljoner år sedan.
Det mesta talar med andra ord för att Sydamerikas apor härrör från Afrika, där primaterna har en mycket lång historia.
Detta är vad de flesta forskare sedan länge antagit, men de nya fossilen är de första tydliga bevisen för hypotesen.
Även de typiska sydamerikanska gnagarna, exempelvis marsvinen och kapybaran, tycks ha kommit samma väg som aporna, från den afrikanska kontinenten via Atlanten.
De syd- och mellanamerikanska aporna, Platyrrhini, omfattar cirka 140 arter. Mest bekanta är spindelapor, kapucinapor, dödskalleapor, vrålapor och tamariner.
Aporna och människoaporna i Afrika och Asien, Catarrhini, omfattar cirka 160 arter. Hit hör markattor, babianer, langurer, makaker, samt gibboner, gorillor, schimpanser och orangutanger.
De båda grenarna gick skilda vägar för minst 36 miljoner år sedan. Vid den tidpunkten eller tidigare tog sig en anmoder till de amerikanska aporna över från Afrika till Sydamerika. Anmodern gav sedan upphov till alla arter vi i dag finner på de amerikanska kontinenterna.