Efter nästan 30 års noggranna mätningar av en stjärna som kretsar kring det supermassiva svarta hål som finns i Vintergatans centrum kan en grupp astronomer kopplade till europeiska sydobservatoriet ESO avslöja ett säreget mönster. I stället för att röra sig i en platt bana, likt den man ser i vanliga skolböcker, snurrar stjärnan i ett rosettliknande mönster – ungefär som en utdragen spiralfjäder.
Upptäckten är egentligen inte oväntad, utan går helt i linje med de förutsägelser fysikern Albert Einstein gjorde för drygt 100 år sedan då han formulerade den allmänna relativitetsteorin. Enligt den teorin kan himlakroppar inte komma tillbaka till exakt samma ställe i sin bana, till skillnad från Newtons klassiska modell för hur himlakroppar rör sig i rymden. Resultatet blir en spiralformad bana.
Vilda teorier
Det beror mycket förenklat på att gravitationen enligt Einsteins allmänna relativitetsteori inte är en kraft, utan resultatet av att rumtiden kröks. Men fenomenet blir bara mätbart där rumtiden kröks extra mycket, exempelvis nära ett supermassivt svart hål.
– Även om det inte är en överraskning så är det alltid bra att testa teorier, särskilt de allra vildaste. Dessutom ger de här mätningarna extra kunskap om hur massan hos Vintergatans svarta hål är fördelad där innanför stjärnans bana, säger Robert Cumming, kommunikatör vid Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, till TT.
Större teleskop
Forskarna bakom studien, som publiceras i tidskriften Astronomy & Astrophysics, tror att det stora teleskopet ELT, som just nu byggs i Chile, kommer att kunna se betydligt svagare stjärnor som rör sig ännu närmare det supermassiva svarta hålet.
"Med lite tur kan vi fånga stjärnor som passerar så nära att de känner av det svarta hålets spinn, alltså dess rotationsrörelse. Det skulle innebära ytterligare en helt ny nivå i vår möjlighet att testa de relativistiska effekterna", säger Andreas Eckart, professor vid Kölns universitet, i ett pressmeddelande.
Jörn Spolander/TT
Ett svart hål är en himlakropp där gravitationen är så stark att inget – varken ljus, annan strålning eller materia – kan lämna den.
Svarta hål tros finnas i olika storlekar och formas när en massiv stjärna kollapsar i slutet av sin livstid. Bland annat finns det i mitten av vår galax, Vintergatan, ett supertungt svart hål.
Svarta hål omges av en så kallad händelsehorisont, ett tänkt område runt himlakroppen som utgör gränsen för när ljus och materia inte längre kan undkomma dragningskraften.
Termen "svart hål" myntades 1968 av den amerikanske fysikern John Wheeler.
Källa: Nationalencyklopedin
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.