När Annica tänker tillbaka på sin högstadietid minns hon utfrysning och skvaller.
– Gamla vänner vände mig ryggen och ensam blev jag snabbt en måltavla för några killar i klassen som ägnade sig åt att trycka ner andra för att må lite bättre själva. För mig blev skolan ett fängelse där jag var tvungen att uthärda en dag i taget.
Mobbningen och utfrysningen gick så långt att hon valde att byta klass.
Nu, 20år senare, harhon fått en inbjudan till en återträff med den gamla klassen.
– Först undrade jag varför jag ens fick en inbjudan, eftersom jag bytte klass. Det lädes olustigt att läsa om hur de skulle fira. Då kände jag att jag behövde göra något, stå upp för en annan verklighetsbild än den som utmålats, säger hon.
Därför skrev hon ett inlägg på återträffens evenemangsida på Facebook, som nu har plockats upp av anti-mobbningsorganisationen Friends och därifrån delats närmare 4 000 gånger på ett dygn.
"Kära klass 9C.
Tack för inbjudan till 20-årsjubiléet, tänk att det var så länge sedan vi slutade högstadiet. Ibland känns det fortfarande som igår.
Vad kul att ni kan se tillbaka på de åren med så fina minnen. För mig var det den mörkaste perioden i mitt liv.
Ni kanske minns att jag bytte klass i åttan? Det var för att slippa den där plötsliga tystnaden som kunde lägga sig när jag gick förbi i korridoren, de hånfulla skratten bakom ryggen och de kyliga blickarna i klassrummen.
Det några av er i klassen ägnade er åt kallas nämligen för mobbning. Det lustiga med mobbning är att den aldrig riktigt försvinner. Inte ens efter tjugo år. Jag kan än idag höra den där pikande rösten i huvudet som säger att jag är värdelös, fast jag logiskt sett vet att det inte stämmer.
Men, ni är säkert bra människor idag. Kanske har några av er barn. I så fall hoppas jag att de slipper vakna med en stor klump i magen varje morgon som de ska till skolan. För det förtjänar faktiskt ingen.
P.S. Istället för att lägga pengar på en resa till Stockholm och återträffen, har jag skänkt 2000 kr till Friends."
Hon hade förväntat sig påhopp och förnekelse från klasskamraterna. Men istället gav sig flera till lämma och bad om ursäkt.
– Under inlägget skrevs nästan ingenting, men jag fick en del privata meddelanden. De som skrev visade ånger, beklagade sig och bad om ursäkt. Andra har jag inte hört något ifrån. Men min mening var aldrig att sätta dit någon, utan att få det där avslutet jag aldrig fick under skoltiden.
Till den som upplever mobbning i skolan i dag vill hon skicka en hälsning:
– Det är aldrig dig det är fel på och det finns en väg ur det. Berätta för någon som kan hjälpa dig att hitta den vägen. En dag stod jag inte ut längre och berättade för min mamma som hjälpte mig byta klass.
