Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Maria Carlshamre gör så gott hon kan

I tio års tid blev Maria Carlshamre misshandlad av sin dåvarande sambo. Det kunde se ut så här: efter att ha blivit slagen till medvetslöshet ute i trapphuset kvicknade hon till, kravlade sig in i lägenheten och stängde dörren. Hon var gravid, men i huvudet dunkade en enda, helt annan, tanke:
Hoppas att inte grannarna hörde.
Det är måndagseftermiddag i Stockholm och Maria Carlshamre vill helst undvika slamriga kaféer. I stället går vi hem till en väninna till henne där vi får sitta i köket och dricka kaffe och äta mandelkubb.
Om några timmar går flyget till Gotland där Maria Carlshamre ska färdigställa en bok om hur det är att bli misshandlad i en relation.
- Framförallt ville jag skriva den för att själv försöka förstå hur det gick till. Alla de här frågorna som andra ställer, som varför jag inte gick ifrån honom, kunde jag inte svara på för egen del.
Maria Carlshamre växte upp i Stockholms skärgård. Föräldrarna var konsthantverkare hemma i det lilla radhuset, och de fem barnen sprang ut och in, badade, lekte och åkte skridskor. En idyllisk tillvaro trots knapp ekonomi, en soffgrupp hade man till exempel varken råd med eller plats för.
- Det var en väldigt fri uppväxt. Frihet under ansvar, skulle man säga i dag, men våra grannar tyckte nog att vi var väldigt bohemiska.
Efter tre år på Kanarieöarna ("mamma fick nog av vantar och overaller") och några i Västervik hamnade Maria Carlshamre i Göteborg. Hon hade alltid gillat att plugga men nu, när hon började läsa filosofi vid universitetet, blev hon helt uppslukad. Vid 21 års ålder började hon undervisa.
Hon stannade på institutionen i tio år och gifte sig också med studierektorn, Staffan Carlshamre. Efter 17 års äktenskap och en son, Sam, gick de skilda vägar.
- Vi växte ifrån varandra, bara. Men vi är fortfarande vänner och jag vill poängtera att den man som misshandlade mig inte heter Carlshamre i efternamn.
Under våren har det skrivits en del om Maria Carlshamres mage. Kvällspressens läsare har fått intrycket att hon har fettsugit sig - men i själva verket var det en avsliten muskel som syddes ihop, säger hon.
"Betalade 50 000 för FI-nare mage", lyder en rubrik i Aftonbladet.
- Jättekul, ler Maria Carlshamre ironiskt.
Hon blir tyst ett ögonblick.
- Men även om det hade handlat om att se finare ut, varför ska det vara så helvetiskt skuldbelagt? Som kvinna ska man jämt bära på en massa skuldkänslor.
Men om du hade fettsugit magen, då hade du väl halkat in i det skönhetsfixerade samhälle som du vill motarbeta?
- Jo, det kan man väl tycka... Alltså, jag är inte i position att döma människor som gör det. Vi skuldbelägger på fel ställe...
Vi hamnar i en lång diskussion där hon å ena sidan menar att kvinnor ibland kanske måste spela på sitt utseende för att överhuvudtaget komma någon vart ("en strategi i ett samhälle dominerat av män"), och jag å andra sidan menar att det väl är bättre att ta sig fram genom det man faktiskt åstadkommer.
Maria Carlshamre flinar till.
- Jamenvisst, det är alltid bra att vara revolutionär och försöka ändra världen med sitt eget beteende. Samtidigt gör vi alla så gott vi kan. Kvinnor förväntas vara fantastiska på jobbet, otroliga mammor, sexfantomer - precis allt! När man då inte räcker till ska man ha skuldkänslor för det.
Hon menar att kvinnor borde vara lite mer "snälla mot sig själva".
- Säg så här: "Jag har fött barn och tycker att jag ser för jävlig ut. Jag vill göra något åt det för jag vill tycka om min kropp". Det är inget man ska skämmas över. Man ska ge fan i att skuldbelägga enskilda kvinnor.
Att hon är politiker som ska arbeta för att ändra de här strukturerna spelar ingen roll, tycker Maria Carlshamre.
- Det är fel att begära att jag ska vara något slags helgon. Vi har skapat ett samhälle där det är helt legitimt att kräva av vissa människor, som politiker, och kungen, att de aldrig ska göra fel.
Men det handlar väl om att inte gå i bräschen för något man tycker är fel? Som politiker måste man acceptera att man är en förebild.
- Ja, jag skulle vilja vara förebild för en människa som gör fel! Jag menar, tagga ner! Kanske är det bästa med både mig och Gudrun (Schyman) att vi faktiskt är hela, att det är svart och vitt, grått och beige och fult och - allt! Alla sorters konstiga grejer. Och ändå står vi upp!
Maria Carlshamres mörka röst blir upprörd trots att hon säger att hon inte har fettsugit magen. Kan hon tänka sig att göra det, då?
- Jag har inte tänkt på det, faktiskt. Jag får fundera på det.
En stund senare står vi ute på gatan, regn hänger i luften. Hon har beställt en taxi till flygplatsen men bilen är försenad, hon svär rejält och tänder cigarett efter cigarett. Hon pratar snabbt och högljutt, ger ett dominant intryck, obändigt, men den bilden svajar ibland.
- Du ska veta att jag var väldigt nervös för den här intervjun. Att tala om feminism och Fi är en sak, det är lätt, då vet man vad man ska säga, men när man ska tala om sig själv, när jag blir objektet ... Då vet man inte alltid.
De träffades på jobbet, en tv-redaktion, och hade varit ihop ett halvår när han slog henne första gången. Maria Carlshamre skulle iväg på ett möte men han tyckte inte att hon skulle gå.
- Men jag ville gå, så jag gick in i badrummet för att sminka mig. Då knuffar han mig med all sin kraft över hela badrummet så att jag flyger in i väggen på andra sidan. Jag blev fullständigt överrumplad, tänkte "det här är inte på riktigt".
Hon blev förbannad, gick iväg på mötet och hemma igen möttes hon av levande ljus, rosor och vin.
- Han var förkrossad, undrade om jag kunde förlåta honom, sa att det aldrig fick hända igen. Efter en stund kände jag "men så farligt var det faktiskt inte".
Så Maria Carlshamre förlät.
De levde tillsammans i tio år, arbetade ihop, fick två barn. Och han fortsatte att göra henne illa - slog, förolämpade, hotade, förnedrade. För att förstå, menar hon, måste man också veta att förälskelsen dem emellan var enorm.
- Den kärlek vi hade är det största jag har varit med om. Det var verkligen passion. Alla de här schablonerna man läser om i de stora kärlekshistorierna, så var det. Det gör det extra svårt, det blir en sådan förvirring - att den människa du älskar i nästa ögonblick kan göra något så obegripligt. Huvudet bara exploderar.
I början skapade hon ursäkter åt honom inför sig själv. Senare lärde hon sig att undvika konfliktsituationer. Till slut förstod hon att slagen aldrig skulle upphöra.
- När han till och med kunde bli arg för att han såg att jag hade puffat upp kuddarna i soffan för att undvika att han skulle bli arg - då insåg jag att jag inte kunde rädda honom, men däremot ungarna. Det är då man går.
Hon hinner med flyget, och ett par dagar senare träffas vi på Fårö. Hon har hyrt en stuga ihop med Christer Sturmark, it-guru och författare, som också finslipar på en bok. Det är en av årets första riktigt solvarma dagar och Maria Carlshamre och jag sitter i varsin vilstol ute på verandan.
1986 hade hon precis fått en doktorandtjänst, när Palme plötsligt mördades.
- Jag blev djupt chockad, och fick en diffus känsla av att jag ville ändra på något, att något var fel. Sitter jag på filosofiska institutionen och skriver om Hegel eller Sartre förändrar inte det samhället.
Hon hoppade av och blev journalist i stället - bland annat på TV 4, Rapport, Aktuellt och Moderna Tider. För en granskning av Estoniakatastrofens efterspel fick hon Stora Journalistpriset.
Samtidigt som hon jobbade på Dagens Nyheters ledarsida dömdes exsambon för misshandeln av henne. Vid det laget hade Maria Carlshamre skrivit en lång rad artiklar om kvinnomisshandel och våldtäkter och funderade på om hon inte skulle arbeta mer konkret med frågorna i stället. En dag satt hon i telefon med ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet, och apropå ingenting sa Maria Carlshamre:
- Folkpartiet kan väl nominera mig till Europaparlamentet.
- Va? Vill du det?
- Varför inte?
Så lätt var det.
Genom att profilera sig på ett område - våld mot kvinnor, trafficking och prostitution - fick hon tillräckligt med personkryss för en plats i parlamentet.
Det var nära att hon hoppade av. Ett tungt jobb, pendling mellan Stockholm, Bryssel och Strasbourg, ansvar för två små söner, varav den yngste har autism, blev för mycket.
Droppen kom när skolan för parlamentarikernas barn vägrade att ta emot yngste sonen på grund av hans handikapp. En gammal räv på parlamentet sa rätt ut att Maria Carlshamre, som ensamstående mamma med ett autistiskt barn, inte borde ha kandiderat.
- Jag blev så jävla arg! En EU-parlamentariker förutsätts vara en man med hemmafru. Men hade han inte sagt så hade jag nog bara lämnat alltihopa.
Nu blev det tvärtom: av ren ilska fortsatte hon i parlamentet, och sonens skolgång löste sig. Hjälp i vardagen får hon av hans två personliga assistenter, som bor hos dem, och en städerska.
I parlamentet arbetar Maria Carlshamre med frågor kring trafficking och prostitution. Men hon har fått kritik för att hon uträttar för lite, hon har exempelvis lägst närvarosiffror bland de svenska ledamöterna. Hon menar att det beror just på att hon är ensamstående med barn.
- Ibland prioriterar jag ungarna framför jobbet - struntar i en viss omröstning eller i att åka till Strasbourg en viss vecka. Och förra sommaren när skolan var stängd och assistenterna skulle ha ledigt stod jag utan barntillsyn. Vad skulle jag göra? Jag blev ju tvungen att vara med barnen. I en dryg månad var jag inte i parlamentet, och det är klart att det syns i statistiken.
För ungefär ett år sedan började Maria Carlshamre bli obekväm för folkpartiet. I samband med att hennes och exsambons aktiebolag, som bland annat gjorde dokumentärfilm, gick i konkurs uppdagades flera allvarliga brister i dess bokföring.
Maria Carlshamre menar att deras bokföringsbyrå inte gjort sitt jobb. Den i sin tur menar att underlaget var så rörigt att det var omöjligt. Oavsett vilket är ägaren enligt lag ansvarig - och Maria Carlshamre dömdes till villkorligt fängelsestraff och 100 dagsböter.
Folkpartiet ville nu att hon skulle lämna sin plats i parlamentet, och syftade på olämpligheten i att vara med och driva fram lagar när man själv är dömd. Maria Carlshamre menar att hennes arbete mot kvinnovåld inte har någon koppling till ett bokföringsbrott.
I stället meddelade hon i mars i år att hon byter parti - till Feministiskt initiativ, där Maria Carlshamre nu är trea på riksdagslistan. Partiet säger sig stå utanför höger/vänsterskalan men många placerar dem ändå på vänsterkanten, och i täten står en före detta vänsterpartiledare.
Det är lätt att undra om man kan känna förtroende för politikern Maria Carlshamre, som först väljs till EU-parlamentet för folkpartiet och därefter kandiderar till riksdagen för ett parti som vill ha sex timmars arbetsdag och vars ledare, Gudrun Schyman, är EU-kritisk.
- Jag tycker att frågan är legitim. Men det återstår för mig att försöka visa att det där inte stämmer.
Att vad inte stämmer?
- Att jag skulle ha ändrat mig. Jag tycker exakt det jag tyckte förut.
Så du står inte alltid för det som partiet står för?
- Det är inte så jag menar. Jag tror till exempel att förslaget med sex timmars arbetsdag har för mycket problem. Nu har vi skrivit valmanifestet, och där finns det förslaget inte med - jag är glad för det. För mig hade det varit svårt att försvara något som vi inte har någon ekonomisk analys av.
Men i Fi:s valmanifest står den vaga formuleringen "Deltidsarbetslösheten bland kvinnor måste bort och arbetstiden måste kortas". Maria Carlshamre kan inte svara på vad det betyder.
- Jag tror att vi håller det öppet, delvis för att jag påpekade att förslaget om sex timmars arbetsdag är ohållbart. Jag vill inte precisera det mer för jag tror inte att det ska preciseras i det här läget.
Trots att dess enda starka politiska fråga är jämställdhet så är Fi det parti vars riksdagslista är mest könssegregerad. På valbar plats finns en enda man. Man kan tycka att ett parti som håller jämställdhet främst borde ha varannan på listan.
- Jo. Jag vet. Det hade varit jättebra.
Hon blir lite tyst. Säger att det fortfarande är så att det som kvinnor ägnar sig åt anses mindre värt, sämre, än det männen gör. Det ligger något löjeväckande över kvinnofrågor och männen avskräcks därför från att engagera sig.
- Verkligheten ser ut så, tyvärr, att alldeles för få killar vågar kalla sig feminister även om de håller med. Det är, tycker jag, inte vårt ansvar.
Jag undrar om det inte ligger på bådas axlar att räta ut ojämlikheterna.
- Jag håller med i sak, men frågan är vems ansvar det är. Jag tycker att det är värt att fundera vidare på. Det är ett problem för oss.
Jobbar ni på att få med fler män?
- Nej, inte vad jag vet. Men jag tror att det hade varit bra.
I september är det val till riksdagen. Kommer Fi inte in sitter Maria Carlshamre kvar i parlamentet, säger hon. Drömmen är att bilda ett europeiskt feministiskt parti, ett slags internationellt Fi.
Innan jag lämnar Fårö måste jag ställa frågan om fettsugning igen.
Och Maria Carlshamre har tänkt på saken och nej, en fettsugning kan hon inte tänka sig.
- Jag har en känsla av att det vore fusk, jag borde börja träna i stället. Men jag har inga principiella resonemang om att det skulle vara fel.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.