Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Johan Gustafsson: "En enorm lättnad"

Under närmare sex år har Johan Gustafsson levt i fångenskap i Mali. Under torsdagen berättade han för första gången utförligt om tillfångatagandet, åren i öknen och frisläppandet. – Det är med enorm lättnad som jag kommer ur det här, säger han.

Efter nästan sex år i fångenskap i Mali släpptes svenske Johan Gustafsson fri i juni. Under torsdagen pratade han för första gången med media. 

– Först av allt vill jag säga att jag är väldigt glad över att sitta här idag. Det var inte alltid som jag trodde att jag skulle få komma hem igen. Det är också en väldigt stor lättnad att konstatera att även Stephen Malcolm blivit frisläppt. Vi tre som tillfångatogs har klarat oss, säger han. 

Det var under hösten 2011 som Johan Gustafsson reste ner genom Europa för att se Afrika. I Mali tog han följe med Stephen Malcolm från Sydafrika och Sjaak Rijke från Holland. Efter rekommendationer bestämde de sig för att åka till staden Timbuktu där de tog in på ett enkelt hotell när mardrömmen tog sin början. 

– Jag tog en tupplur och vaknade upp av tumult på innergården. När jag rusar ut står en kille med en Kalasjnikov riktad mot mig, säger han. 

Tysk man dödas

En tysk man som de har träffat på hotellet, gör motstånd när han förs upp på ett bilflak. Efter att Johan Gustafsson och hans två medresenärer tvingats lägga sig på flaket hör de två skott och förstår senare att mannen dödats. 

Därefter kör bilen ut i öknen. I 24 timmar ligger trion på flaket innan de stannar. De förhörs om allt ifrån vilka länder de kommer ifrån till huruvida de har gjort militärtjänst och vilka partier de röstat på. Gruppen av kidnappare tillhör en nordafrikansk gren av terrorgruppen al-Qaida. 

– Första tiden var väldigt tuff. Vi kom fram helt blåslagna från resan och vi var chockade. Då började processen med att vänja sig vid livet i öknen, säger Johan Gustafsson. 

Han berättar om kalla nätter och heta dagar och hur de snabbt tvingades lära sig hur man klarar av det extrema vädret samt hur man lever med väldigt lite vatten.
Under tiden i fångenskap förflyttades han hundratals gånger mellan olika temporära läger i öknen. Tillsammans med de övriga tillfångatagna håller han för sig själv i lägren, avskiljda från kidnapparna. 

– Jag har byggt väldigt många små kojor. När det är varmt måste jag sitta i skugga. Sen kommer det sandstormar. Ibland är vinden het och man måste skydda sig. Det är som att sitta i en lufttork. Det regnar och det är kallt. Men man blir bra på att leva i miljön. Man lär sig och hittar egna lösningar. Med tiden blir man mer avslappnad när det gäller sådana saker och skaffar sig ett liv och vardag. 

Oro över familjen

Han berättar vidare att han, med undantag av ett tidigt brev från sin flickvän och sin far, inte har haft någon direktkontakt med världen utanför.

– En av de största farhågor jag hade var att min familj skulle utsätta sig för risker, till exempel resa ner i området. Men jag tror att de kände tillit till att myndigheterna gav dem den information de behövde och därmed inte kände behov att göra sådana saker. Det vill jag tacka dem för.

Under tiden i fångenskap tvingas Johan Gustafsson att spela in flera filmer där han uppmanas att be för sitt liv.

– Det tog jag på yttersta allvar. Jag tänkte aldrig att det var en bluff. Jag tänkte att när tidpunkten kommer kommer det att verkställas.

Konverterar till Islam

Han berättar att han, som en desperat åtgärd, konverterar till islam. Något som ledde till att han slapp att bli kedjad om nätterna och kunde röra sig fritt i lägret. 

– Det var en ganska konstig sits att gå runt med sina kidnappare. Det var inte så att vi kunde prata med varandra. Men man får sitta och titta på dem och se vad som händer. Jag har sett hur de ber tidigare och vet ungefär hur man gör. 

– Om det ses som trovärdigt kanske jag blir frigiven. Jag försöker göra det bästa av det. Jag agerar som att jag är muslim, inte som att jag är en del av deras grupp. Givetvis lär man känna dem. Jag vill inte säga att vi är vänner. I mig själv känner jag att det är fienden. Men är det någonting jag kan göra så gör jag det. 

Gör ett flyktförsök genom öknen

Med den dödade tyska mannen i åtanke bestämde han sig tidigt för att vid minsta möjlighet ta chansen att fly. Något han också försöker vid ett tillfälle. Under en natt lämnar han lägret och går genom öknen i två dagar i hopp om att hitta spår av liv. Men till slut fångas han åter upp av kidnapparna. 

– Jag kan inte säga att det var med annat än viss lättnad. Jag trodde att jag gick mot absolut ingenting. Samtidigt var det en fruktansvärd besvikelse och rädsla. Jag trodde att de skulle straffa eller avrätta mig. Men det hände ingenting. 

Gruppen av kidnappare roterar med att vakta dem varannan månad. Johan Gustafsson beskriver dem som unga, analfabeta killar från öknen. Vissa av ledarna från Algeriet pratade franska. Det finns även en britt bland gruppen av kidnapparna som han kunde prata med. 

"Hälsas av svenska poliser"

Frisläppandet, för ungefär sex veckor sedan, beskriver han som odramatiskt. Han berättar att han helt plötsligt blir tillsagd att packa sina saker och åka med en bil. Efter över ett dygn lämnas han sedan över till en grupp där han blir hälsad på svenska. 

– Jag går över och hälsas av ett gäng tårögda svenska poliser. Därefter är de som en skyddande mur runt mig hela vägen tills vi landar på Arlanda. Där välkomnas jag av Margot Wallström som leder in mig till min famlj som står och hoppar och omfamnar mig. 

– Det är en enorm lättnad och väldigt oväntat. Det går väldigt fort. Det känns som ett ögonblick från att jag satt där tills att jag var hemma. 

Vad som ligger bakom frisläppandet säger han sig inte veta särskilt mycket om. 

– Jag vet inte mer än ni andra om lösensummor. Jag vet att Sverige policy är att inte betala ut lösensummor till en sådan här grupp. Jag hoppas att vi håller på den. Annars sätter det en prislapp på andra svenskar. 

Förväntade sig ingenting av Sverige

Att anpassa sig till livet i Sverige igen beskriver han som att cykla.

– Det skrämmande är att mitt liv har varit på uppehåll i så många år. Även nu sex veckor efteråt har jag kläderna i hörnet av lägenheten. Men någon gång måste jag komma igång och skaffa jobb. Men jag tar en sak i taget och träffar vänner. 

Hur ser din framtid ut?

– Jag vet inte. Jag hoppas kunna återgå till ett vanligt liv. Jobba, umgås med familj och vänner – och kunna resa igen. 

Ångrar du resan i dag?

– Det som är tungt är att det har åstadkommit kostnader och lidande för min familj. Men jag ser själv att det var en väldigt osannolik händelse. I varenda stad i Mali fanns det turister. Just den dagen tog de just oss. Sedan dess tror jag inte det finns en enda turist kvar i Mali eller knappt hela Nordafrika.

Han säger att han aldrig hade några förväntningar eller krav på att Sverige skulle göra något åt hans situation. 

– Jag insåg själv att det var mer eller mindre hopplöst. Jag vill inte att någon ska tillgodose den här organisationens krav om pengar eller fångutväxling. Samtidigt såg jag inte någon kompromissvilja från deras sida. En fritagning var uteslutet, det skulle bara göra situationen värre. Jag såg att jag försatt mig i det här själv. Om jag skulle kunna återkomma till frihet var det något jag skulle få ta tag i själv. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.