Och lyckas inte de här nätverken, ja då blir det ingen hållbar kärlek.
Det säger Henrik Sjövall, professor i fysiologi på Sahlgrenska akademin i Göteborg, som samtidigt betonar att det är ingen exakt vetenskap.
Men det pågår mycket forskning om kärlekens fysiologi och man tror sig veta ganska väl hur somligt hänger ihop.
– Man kan ha en lyckokänsla, känna sig som i ett lyckorus och vara allmänt behaglig till mods men det vi menar med kärlek är den här långvariga, djupa kärleken och den byggs upp i ganska djupa delar av hjärnan, säger Henrik Sjövall.
Varsin signalsubstans
De två systemen eller nätverken styrs av varsin signalsubstans. Den som sätter igång det hela är dopamin som är en lyckoskapande signalsubstans.
– Den är som en sorts styrsystem som bestämmer förutsättningarna men sedan behöver man också oxytocin som står för långsiktighet, djup och närhet där man bryr sig om varandra, håller upp paraplyet för sin partner när det regnar och så vidare, fortsätter han.
Balans mellan dopamin och oxytocin
Det är oxytocin som frisätts i samband med amning och som är avslappnande och lugnande.
– Ska de långvariga relationerna bli riktigt bra måste du ha någon sorts balans mellan dopamin och oxytocin.
Det här är system som jobbar långsamt och därför tar det också tid att bygga upp en varaktig relation.
Mor och barnrelation är en annan typisk sådan relation.
– Det intressanta är, säger Henrik Sjövall, att det finns beskrivet om par som är väldigt kära i varandra eller om mor och barn, där de här nätverken verkar börja gå i takt.
– Alla människor har olika rytmer i sina hjärnor men vid kärlek kan partnerns hjärnrytm börja gå i takt med ens egen. Det är till och med så att hjärtfrekvensen kan börja gå i takt med partnerns.
– Och det är klart att få uppleva det med en annan människa är oerhört trygghetsskapande, närmare än så kan man inte komma varandra.
Systemet kan stängas – vid fara
Men det finns lägen när samma system stängs av och det är när vi är i fara. Det behagliga släcks ner och vi lägger kraften på att försvara oss istället.
Soldater i krig är ett typiskt exempel.
– De blir emotionellt avtrubbade. Får de se en blomma bryr de sig inte för då har de här systemen tryckts ner så hårt och så länge att de är svåra att plocka upp igen.
Men det går att lappa ihop, när soldaterna kommer hem och får lugn omkring sig. Fast inte alltid, en del repar sig aldrig och det går inte att reparera med läkemedel.
– Huvudbudskapet här är att det som händer i hjärnan är att man ställer om hela systemet, du spelar samma stycke, kan man säga, men i en annan ljusare tonart. Och det bytet är av tonart är framför allt dopamin och så är det oxytocin som balanserar det hela, sammanfattar Henrik Sjövall.
Kärlekspiller vore häftigt
Handlar det om mängderna?
– Både om mängder och att systemen måste vara synkade, men precis hur vet man inte. Det är klart att det vore jättehäftigt om man hittade något sätt att trigga igång det så att man plötsligt blev kär när man tog ett piller men gudskelov är det inte så enkelt.
Kan det bli för mycket av det goda, kan man få hjärtinfart av kärlek?
– Ja, kanske inte hjärtinfarkt, men kanske kärlkramp. När de här systemen är igång aktiverar de nämligen resten av kroppen också. Det är väldigt kraftfulla system.
Vilka är de märkbara tecknen?
– Hjärtat går lite fortare, man rodnar lättare, kroppstemperaturen kan stiga några tiondelar, kortisonet går upp, välbefinnande- och aktivitetshormonerna ökar och man känner sig lite hög. Hela kroppen körs lite fortare, förväntansfullt kan man säga. När man hoppas på att få träffa sin kärlek vill man ju visa sig från sin bästa sida, eller hur?
