Stockholm+ 50 var tänkt som ett jubileum, det är i år femtio år sedan FN höll sin första miljökonferens i den svenska huvudstaden. Men det som då markerade engagemang och nytänkande blev nu en tydlig illustration till att världens ledare agerar på ett sätt, medan människor jorden runt lever under fullständigt annorlunda omständigheter.
Det är knappast en nyhet att det som på 1970-talet kallades i- och u-världen har olika villkor. Vid den förra miljökonferensen var det perspektivet viktigt för oss journalister som rapporterade därifrån. Konferensen hade visserligen miljön i centrum men spillde över i demonstrationer och mer eller mindre organiserade möten som även fokuserade på så mycket annat. Koloniers frigörelse, apartheid, fattigdom, ojämlikhet, befolkningstillväxt, kvinnors rättigheter och kampen för en vapenfri värld och motstånd mot kärnvapen.
Sammanföll med militärövning
Stockholm+50 har, som alla stora FN-konferenser, planlagts länge med Sverige och Kenya som värdnationer. Det gick inte att förutse att Ryssland bara några månader före genomförandet skulle ha invaderat Ukraina och att Sverige och Finland brådstörtat skulle ha ansökt om medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato.
Men det var möjligt att fundera över hur denna konferens tidsmässigt sammanföll med att det som Försvarsmakten kallar ”en mindre armada utländska krigsfartyg” , anlöpte Stockholm. Ett fyrtiotal fartyg – med den gigantiska amerikanska USS Kearsarge vid kaj ungefär där regalskeppet Wasa kantrade 1628 – markerade att övningen Baltorps med sexton nationers krigsfartyg och stridsflygplan var på väg att inledas just som ledare från en rad nationer deltog i FN-konferensen i Älvsjö.
Då, 1972, hade det varit omöjligt med en så stor mängd krigsfartyg utan att kritiska frågor om militarisering och eventuella kärnvapen ombord på anlöpande fartyg hade ställts. Nu var det i stort sett tyst och allmänheten uppmanades av försvarsmakten att ta tillfället i akt att beskåda den internationella militära styrkedemonstrationen mitt inne i Stockholm.
Privatplan och poliseskort
Och samtidigt som vanliga resenärer beläggs med ”flygskam” och stod i ringlade flera timmar långa köer till säkerhetskontroller på Arlanda flygplats så landade delegation efter delegation med privatplan på Arlanda och Bromma. Ombord på varje plan fanns ett fåtal ministrar, någon president, höga tjänstemän och FN-toppar. Tillfartsvägar och motorvägar stängdes av i timmar och även utryckningsfordon hamnade i den stillastående trafiken. Inne i Stockholm stängdes också stora områden av, motorcykelpoliser stoppade trafik och gående överallt, busslinjer ställdes in. Poliser från hela Sverige hade kallats in. Allt för att delegationer i limousiner skulle få poliseskort kors och tvärs och inte bara fram och tillbaka till mässan i Älvsjö söder om stan.
Då 1972, uppfattades det möjligen som spännande med polispådrag och svarta bilar med tonade fönsterrutor, som med tjutande sirener lamslog Stockholm. Nu väckte det snarare frågan varför inte en konferens som Stockholm+50 har åtminstone lite lyhördhet för det som på konferensen beskrevs som ödesfrågor med biltrafik och flygresor.
Betydelsen av att ledande personer från olika länder möts och öga mot öga dryftar väsentliga ämnen skall inte underskattas. Det har stor betydelse även i fallet som Stockholm+50, där avsikten aldrig var att ta viktiga kliv framåt utan mer om att påminna om det som behövs för framtiden och som skall tas upp vid senare FN-möten. Greta Thunbergs fredagsprotest förvandlades även till en större manifestation.
Men några dygns trafikkaos och armadan med krigsfartyg mitt i Stockholm visade samtidigt på den stora skillnaden mellan miljömötena 1972 och 2022. Då fanns förhoppningen om resultat på miljöområdet och dessutom om en kraftig nedrustning. Nu är optimismen i stora stycken borta.
