Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Edvard, 28, dödades i Ukraina

I måndags dödades den 28-årige svenska soldaten Edvard Selander Patrignani i Ukraina.
Hans kamrat Tobias Engqvist hann precis ner i en närliggande bunker. För GP berättar han om de ödesdigra timmarna – och hyllar sin bortgångne vän.
– Hans hjärta var större än allt annat.

Bara två av de tre grupperna med soldater hinner ner i den gamla matkällaren som de använder som bunker. På utsidan slår granater ner kring deras kamrater som slängt sig på marken för att undvika splitterskador.

I bunkern hör den 25-årige sjukvårdaren Tobias Engqvist hur kompanichefen via radio försöker få kontakt med plutonchefen utanför. Men ingen svarar.

Sakta sjunker det in att männen på utsidan kan vara döda eller skadade.

I plutonen finns flera utländska soldater som Tobias med värme i rösten beskriver som nära vänner. En av dem var Edvard Selander Patrignani, 28 år, från Uppsala.

Nu ligger han och fem andra män på vägen utanför. När Tobias och de andra till slut kan gå ut möts de av ”ett månlandskap”.

– Aska och damm täcker allt, allt är grått, säger Tobias.

– Först ser jag Luke. Han ligger där fridfullt och verkar ligga på Émile. Bredvid dem ligger Edvard lika fridfullt.

Även Bryan har dött.

Längre fram hittar de plutonchefen som har brutit en arm och ett ben. 200 meter bort sitter en annan ung, svensk soldat. Han är i chock och har fått splitterskador i ben och ländrygg.

De två skadade berättar senare att gruppens plan var att vårda Luke, som träffats av splitter, och sedan ta sig till bunkern. Men de hinner inte innan ytterligare en granat slår ner precis där de befinner sig.

I dag finner Tobias Engqvist tröst i att Edvard och Émile förmodligen dog direkt och inte kände någon smärta.

– Det ger också viss lindring att de dog tillsammans. Ingen av dem var ensamma i slutet.

En utpräglad ledare som slutförde sitt arbete

Idag befinner sig Tobias Engqvist i ett mindre samhälle i Donetskregionen. Hans röst ekar i den övergivna byggnaden där han gått upp till översta våningen för att ta samtalet. Dörrarna till somliga rum är låsta, i andra ser han spår av människorna som brukade nyttja huset.

Av krukväxterna i fönstren drar han slutsatsen att byggnaden var i bruk ett tag efter att kriget drog igång i februari.

Tobias har varit i Ukraina sedan i mars. I början körde han matkonvojer mellan Lviv och Charkiv. Efter två veckor anslöt han till en frivilligbataljon där han jobbade i ett ambulansteam. Bild: Privat
Tobias har varit i Ukraina sedan i mars. I början körde han matkonvojer mellan Lviv och Charkiv. Efter två veckor anslöt han till en frivilligbataljon där han jobbade i ett ambulansteam. Bild: Privat

Första gången Tobias träffade Edvard Selander Patrignani var den 26 maj, på en militärbas väster om Kiev. Då hade de redan haft kontakt över telefon flera gånger.

– Så fort han kom började han rodda med hur vi kunde förbättra saker. Han var redo att göra sin plikt.

Var det typiskt honom?

– Ja. Han gjorde alltid allt ordentligt, aldrig halvdant. När han påbörjade något så slutförde han det.

Enligt Tobias skulle alla förband behöva en officer som Edvard: strukturerad men ändå lättsam. Tobias beskriver honom också som en utpräglad ledare, särskilt för de yngre.

– Han var där för dem och hjälpte dem med allt, som en officer ska vara. Erbjöd hjälp innan han fick frågan.

Besökte Edvard på bårhuset

Tobias har fått Edvard Selander Patrignanis familjs godkännande att ge den här intervjun. Han var också den som berättade att deras son och bror hade dött.

– Jag fick verkligen kraftsamla och förbereda mig för frågor. Men det behövde göras. Det kändes viktigt att de fick veta och jag ville motverka ryktesspridning, säger han.

Dagen efter den dödliga attacken besökte Tobias Engqvist bårhuset, bland annat för att verifiera sina kamraters skador.

– Jag höll Edvard i handen och kring kinden, och bad för dem.

Lättad konstaterade han att de inte fått fler skador efter attacken. Det tog nämligen flera försök innan kompaniet kunde hämta sina döda eftersom de ryska soldaterna använde dem som bete och fortsatte fälla granater när någon närmade sig.

– De spelar på vår empati, det kan kosta en livet att hämta hem sin kamrat, säger Tobias.

Tacksam över att han var på plats

Men han är noggrann med att kalla motståndet för fienden, inte ryssarna. Det är trots allt landets regering som de strider mot, inte dess folk, resonerar han. Många ryska soldater strider dessutom mot sin vilja.

– De kan vara här på grund av hot mot familjen eller om att sättas i fängelse.

Tobias Engqvists röst bär spår av hemtrakterna i norra Sverige och han pratar lugnt och samlat. Att återberätta hjälper hans egna mentala läkeprocess.

– Händelser som denna kan få långtgående psykologiska konsekvenser. Det har jag i bakhuvudet när jag ställer upp på sånt här, att jag vill motverka det.

Han tappade aldrig den svenska försvarsmaktens värderingar eller tillvägagångssätt. Han var en svensk soldat in i det sista

Han tror att de som var med vid den dödliga attacken har lättare att hantera händelsen än resten av kompaniet.

– Jag är tacksam över att jag var där, för jag vet att det inte fanns något vi hade kunnat göra. De som bara fick nyheten tar det nog hårdare, för man börjar spekulera och tankarna skenar.

Vännernas död får inte på något sätt Tobias att vilja åka hem. Han vill slutföra det han påbörjat, inte av tvång eller någon sorts hedersskäl, utan för att det enligt honom är det rätta.

– Jag kan fortfarande göra jättestor nytta här nere, och jag har kamrater här som jag vill ta hand om. Det är mycket empati som styr och så var det för Edvard också. Hans hjärta var större än allt annat.

Skulle ha bytt kompani

Något Tobias Engqvist tänker mycket på i dag är att han och flera andra hade långtgående funderingar på att byta kompani. Gruppen de tillhör är ett lätt infanteri vars uppdrag, att vänta på artilleri i skyttegravar, är mycket riskfyllt.

Men Edvard Selander Patrignanis vision var att bilda en helsvensk pluton, berättar Tobias. Efter att Edvard vid ett tidigare tillfälle sprungit en kilometer med sin avlidne plutonchef på axeln, i hopp om att rädda hans liv, blev han befordrad till plutonsergeant. Det ökade hans inflytande och därmed möjligheten att verkställa visionen där han var.

– Han var lite kluven. Skulle han följa med oss svenskar eller försöka styra upp något där han var? Men jag vet att han också kände att det kanske var dags att ta sig vidare.

– Han sa att, om vi far skulle han också åka. Men det blev som det blev.

När han dog var Edvard Selander Patrignani klädd i svenskt M90-kamouflage. Inte Försvarsmaktens egna, det är otillåtet understryker Tobias, utan som han köpt själv.

– Han tappade aldrig den svenska försvarsmaktens värderingar eller tillvägagångssätt. Han var en svensk soldat in i det sista, säger Tobias Engqvist.

LÄS OCKSÅ: Saab: "Högintressant" hur vapnen används i Ukraina

LÄS OCKSÅ: Sergiy vaknade av bomberna – nu spelar hans lag Gothia cup

LÄS OCKSÅ: Ukrainska soldater vittnar om stor brist på vapen

LÄS OCKSÅ: 99 dagar av krig – det här har hänt

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.