Det är inte märkligt att politikerna är så förvirrade. Mitt i mandatperioden brottas flera partier med låga opinionssiffror och de enkla lösningarna fungerar inte längre.
Socialdemokraterna har plötsligt ungefär lika lågt opinionsstöd som för ett år sedan. Det är ett obehagligt uppvaknande för Stefan Löfven, som länge ansågs göra allt rätt som ny ledare. Han återtog ju partiets förlorade ekonomiska heder genom att kopiera Anders Borgs bedömningar. Och han kapade åt sig initiativet i frågor om näringspolitik och företagande, där de borgerliga hade börjat få allt mer kritik i de egna leden.
På många sätt innebar det en helomvändning jämfört med Håkan Juholts rallarsvingar mot regeringen. Men åtminstone så länge opinionssiffrorna steg var partimedlemmarna med på noterna.
Nu väntar en höst som kan blir betydligt svårare för Stefan Löfven. Dagens Sifo-mätning visar ju att hans strategi inte automatiskt är mer effektiv än Juholts.
På torsdag kommer också regeringens höstbudget, där en rad förslag är lånade av Socialdemokraterna. Därmed blir opponerande svårare för S, som rimligen måste applådera sina egna idéer och nu inte lika lätt kan anklaga regeringen för passivitet. Senast den 5 oktober måste partiet dessutom ha formulerat ett eget heltäckande alternativ i sin skuggbudget.
Men Socialdemokraterna har också en del glädjeämnen. Ett sådant är att Kristdemokraterna fortsätter ligga under fyraprocentsspärren till riksdagen och att Centern är nästan lika illa ute. Även Folkpartiet är inte mer än en spillra av sitt forna jag.
Det är mot den bakgrunden man ska se Socialdemokraternas nya vurm för samarbete över blockgränsen. Om partiet kan knyta till sig ett borgerligt parti kan det öppna för valvinst 2014.
Just nu verkar FP ligga närmast till hands. När allt kommer omkring har FP:s gruppledare Johan Pehrson tidigare samarbetat väl med S kring rättsliga frågor, på Thomas Bodströms tid som justitieminister. Går vi längre tillbaka i tiden var FP inför valet 1994 redo att byta block och regera med S. Skillnaden mellan partierna har också minskat markant med S nya skolpolitik och i ett läge när båda vill lyfta fram konkurrensfrågor.
Att borgerliga partier börjar prata om samarbete över blockgränsen behöver däremot inte alls betyda att de tänker lämna alliansen. Men det är ett sätt för dem att förbättra förhandlingspositionen inom regeringen.
Alltså vill FP gärna ha överläggningar om energipolitiken, eftersom det skulle kunna leda till en ny, mer kärnkraftsvänlig överenskommelse. På motsvarande sätt vill Centern inte för sitt liv prata energi, de fruktar att en ny uppgörelse blir sämre för deras del. I stället ser de sin chans att göra regeringen mer järnvägsglad genom samarbete med Miljöpartiet.
Moderaterna ser nog på detta med blandade känslor. De senaste veckorna har både FP och C flyttat fram positionerna i regeringskretsen när deras hjärtefrågor som näringspolitik, utbildning och infrastruktur dominerat. Det kan betyda att spänningarna i alliansen minskar, samtidigt som regeringen framstår som mer handlingskraftig.
Just nu tycks partierna alltså pröva sig fram. Än har de inte stakat ut kursen fram till valet 2014.
Så stort stöd får partierna i mätningen i procent:
Parti, väljarstöd, (förändring i procentenheter sedan föregående mätning i augusti)
S 33,3 (-1,0)
(-0,3)
MP 8,9 (-1,0)
V 5,9 (-0,3)
M 28,7 (+0,2)
FP 6,6 (+0,4)
C 4,8 (+0,2)
KD 3,8 (+0,4)
SD 7,2 (+1,0)
De Rödgröna partierna får 48,1 (-2,3) mot alliansens 43,9 (+1,2).
Mätperiod: 3-14 september 2012. 1 913 personer intervjuades.
