"Det ska löna sig att arbeta", var regeringen Reinfeldts mantra. Inkomstskatten sänktes i fem steg – det som kallades jobbskatteavdragen. En effekt blev att pensionärers inkomster beskattades hårdare.
Pensionärsorganisationerna har hela tiden varit kritiska till detta – och argumenterat för att det är orimligt, eftersom pension faktiskt är någonting man själv tjänar in. En uppskjuten lön, alltså.
Inte ens alliansregeringen som införde skillnaden har haft särskilt lätt att motivera den. Men trots att man under sina åtta år vid makten till sist hade sänkt skatten med 140 miljarder kronor lyckades man aldrig hitta utrymme att utjämna skillnaden mellan pensionärer och löntagare – en brist på politisk fingertoppskänsla som bidrog till att Alliansen fick släppa ifrån sig makten 2014.
Ett av socialdemokraternas vallöften var ju nämligen att slopa den extra pensionärsskatten, något man nu i stort sett infriar. Enligt det förslag som presenterades i går sänks skatten med upp till 2500 kronor om året för att ungefär 1,4 miljoner personer över 65 år. Därmed är skatteklyftan borta för alla med en inkomst under 14000 kronor.
Och därmed kan alla vara nöjda? Nej, inte precis.
Under de tio år som gått sedan jobbskatteavdragen lanserades har andelen svenska pensionärer som riskerar att hamna i fattigdom nära nog fördubblats – från omkring tio procent till närmare 20, enligt EU:s statistikorgan Eurostat. Och det beror förstås inte alls på den så kallade pensionärsskatten, utan att effekterna av pensionssystemet blir allt tydligare.
Systemet bygger som bekant på hur mycket var och en lyckats tjäna in under sitt yrkesliv. Vid en första anblick kan det framstå som både rimligt och snudd på genialt: när den demografiska kurvan ser ut som den gör är det omöjligt för en krympande andel yrkesverksamma att försörja allt fler pensionärer. Om var och en däremot tjänar in sin egen pension slipper man alla sådana bekymmer.
I praktiken har det dock visat sig att idén har sina brister. Det är idag väl känt att kvinnor missgynnas enormt – framförallt på grund av färre yrkesverksamma år och lägre löner.
Och eftersom den som tjänar mycket dessutom ofta kan krydda sin lön med pensionsavsättningar blir skillnaderna mycket stora.
Vi kan alla se effekterna runt omkring oss. Det finns gott om pensionärspar som har flera bostäder och tillbringar delar av året på resande fot eller i sina båtar och husbilar. Medan andra – framförallt ensamstående kvinnor – tvingas gneta och ändå välja bort tandläkarbesök.
Sveriges pensionärer lever helt enkelt i skilda världar.
Det här är ett större och betydligt svårare problem, som kompliceras ytterligare av att vi lever allt längre. Medellivslängden 2015 var 84 år för kvinnor och drygt 80 år för män – det är tio år mer än 1960. Och allt talar för att de fortsätter öka.
Men när det gäller att göra något åt de mer övergripande problemen är det mer tomt på politiska förslag. Socialdemokraternas linje i frågan är att "säkra pensionerna genom att bekämpa arbetslösheten" samt att förbättra arbetsvillkoren så att fler orkar jobba länge. Kvinnornas pensioner hoppas man lyfta med ett mer jämställt arbetsliv.
Moderaterna vill utvidga rätten att ha kvar sin anställning till 69 år och hoppas att lägre skatt efter 65 års ålder ska få folk att jobba längre.
