I den här spalten ska jag försöka leda i bevis att den bästa och mest korrekta svenskan talades och skrevs 1968.
Steg 1. Språket har genom årtusenden utvecklats till ett allt mer sofistikerat redskap för att överföra budskap från en människa till en annan. Det mänskliga språket är kanske ett par hundra tusen år, och få tror att språket hamnade i människans hjärna i färdigt skick med kasus, genus, tempus, predikatsfyllnad och andra finesser.
Steg 2. En GP-läsare kan utan vidare nämna fem språkförändringar från de senaste tio åren. Om dessa förändringar sedan klassificeras som förbättringar och försämringar, kommer försämringarna att vara i överlägsen majoritet. I de mejl som kommer till den här spalten är exemplen på försämringar helt dominerande.
Tydligt paradigmskifte
Vi har således den något märkliga situationen att språket utvecklas till något bättre i tusentals år för att sedan börja försämras. Den intressanta frågan är när det vände. Sedan när håller språket på att försämras? Mitt svar är givet. Den korrekta svenskan skrevs och talades 1968. Sedan har det gått utför.
Den kritiske läsaren frågar sig nu hur jag kan påstå detta. Förklaringen är att det var då jag tog studenten. Min studentexamen har kanske inte haft någon avgörande betydelse för svenskans utveckling, utan vad jag menar är att det var då jag hade tillägnat mig reglerna för svenskan i tal och skrift.
De som tog studenten 1958 skulle säga att det var då vändningen kom. Och sannolikt är det så att de som tar studenten nu till våren kommer att betrakta 2021 som året då svenskan var som bäst.
Jag får i dag mejl som tar upp förändringar som att distinktionen mellan var och vart inte upprätthålls, att hjälpverbet kommer att ersätts av kommer och att sjukt används allmänt förstärkande som i sjukt bra. Ingen argumenterar för att de här förändringarna är förbättringar.
Förändringar faller i glömska
Äldre språkförändringar klagar vi sällan över, till exempel att verbens pluralböjning försvann, i tal under 1800-talet och i skrift under första halvan av 1900-talet. I det äldre mönstret hade vi jag kommer – vi komma. Få sörjer den distinktionen i dag.
För 600 år sedan hade svenskan fyra kasus och tre genus. I dag nöjer vi oss med två genus (en- och ett-ord), två kasus för substantiv (hunden–hundens) och tre kasus för pronomen (hon–henne–hennes). Vi tycker att det räcker så, och få avundas tyskarnas tre genus och fyra kasus.
Vi äldre bör ha respekt för ungdomars språkbruk, men vi ska inte agera hejaklack i språkförändringen. Vår uppgift är snarare att försynt agera bromskloss, och det gör vi bäst genom att fortsätta följa de mönster vi tillägnat oss.
Synen på vad som är korrekt språk skiljer sig med nödvändighet mellan generationerna. Så har det alltid varit. Vi äldre bör ha respekt för ungdomars språkbruk, men vi ska inte agera hejaklack i språkförändringen. Vår uppgift är snarare att försynt agera bromskloss, och det gör vi bäst genom att fortsätta följa de mönster vi tillägnat oss.
Trots allt var ju svenskan bäst 1968.
