Ur ett mejl: ”Vi har numera svårt att koncentrera oss på vad som sägs i radio och tv eftersom många där plockar in ordet liksom i ungefär varannan mening. Flertalet av missbrukarna tycks vara under medelåldern och tillhör ofta kultursektorn. Är detta en ny företeelse eller är det vi som plötsligt börjat uppmärksamma det?”
Nej, det är inget nytt fenomen, men när man väl börjat uppmärksamma en språklig detalj, hörs den allt oftare. Det är inte heller vanligheten i sig som irriterar. I så fall skulle någon gå till storms mot att, i, och, på och andra vanliga ord.
Det är modeorden som irriterar, ord som dels snabbt ökar i frekvens, dels vidgar sin betydelse och sitt användningsområde. Liksom uttryckte från början en likhet, numera är det snarast en vaghetsmarkör: talaren gör sitt yttrande mindre precist.
Ett annat mejl påminde om låten Jag diggar dig som framfördes av Povel Ramel och Wenche Myhre 1974. En av verserna lyder som följer:
Schyssta prylar schyssta stilar super-duper schyssta bilar
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom liksom alltså alltså liksom alltså liksom alltså alltså alltså liksom liksom alltså liksom allabadam
Uppenbarligen var liksom, alltså, i princip och vet du modeuttryck för 50 år sedan. Fortfarande kan de irritera. Frågan är hur länge det är rimligt att kalla dem modeord. I dag används ofta termen diskurspartikel. Det är uttryck som anger hur sakinnehållet i det sagda ska förstås, snarare än att utgöra del av sakinnehållet. Om du tycker att den här definitionen är luddig och vag, så har du alldeles rätt.
Modeorden byts ut
Förrådet av modeuttryck fylls ständigt på. På 1970-talet var precis och exakt vanliga svarsord. I stället för ja, sa många precis. I dag används absolut i liknande situationer. Engelskans absolutely ligger bakom.
Andra smittsamma uttryck i dagens språk är ja men, jo men och nej men i inledningen av ett yttrande. Jag har faktiskt också noterat ett ja men inne i en mening: ”Det gick ja men jättebra”. I en sådan mening har ja men använts som adverb. Än så länge är detta ovanligt, men det kan vara smittsamt.
Ett knep är att fråga sig vad det är som irriterar. Är det ordet eller användarna?
Många retar sig på språkliga nymodigheter. Ibland betecknas detta fenomen som inlärd irritation. Irritationen är inlärd, den byggs upp genom att man lär sig att lägga märke till och reta sig på ett visst uttryck.
”Finns det någon bot för denna åkomma” undrar en korrespondent som irriterar sig på att irritera sig.
Ett knep är att fråga sig vad det är som irriterar. Är det ordet eller användarna?
Eller som en person uttryckte saken: ”Det är så kul med språk, det finns alltid nåt att reta sig på.”
