Jag minns en konsert i januari då vi stod packade som sillar, lätt gungande på fotbladet och sjöng med. Det var fint. Vi förenades i musiken, delade en stund av verkligheten där ensamheten inte fanns i rummet.
Jag minns en fotbollsmatch på en nybyggd arena i norra London där över 60 000 fans sjöng ramsor och efteråt trängdes på pubarna över en öl. Eller flera. Där en skitig toalett bara var normalt smutsig, inte smittsam.
Jag minns andetag då jag kunde känna att andra människor luktade illa. Och när de fullpackade restaurangerna var dit man ville gå.
Därefter blev tillvaron ”under rådande omständigheter”.
Alltså nu, när en nysning i det offentliga rummet är mer skamfylld än att släppa en brakare.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid att hälsa med armbågen. Eller stå två meter ifrån och nicka planlöst. Det är något förvånade att jag – som inte gillar att krama människor som jag knappt har träffat, jag gillar att ta i hand, och avskyr kindpussar eftersom de bara resulterar i att jag vänder fel kind till och stöter ihop med någons näsa istället – faktiskt längtar efter en kram.
Ge hit en okänd – bara jag får kramas!
Jag tycker väldigt illa om ”under rådande omständigheter”. Inte bara för att jag saknar doften av människa, begreppet ger nämligen också en förhoppning om att allt ska bli ”som vanligt” igen.
Men jag lovar. Det kommer inte att hända.
Ingen kommer någonsin att lägga huvudet på sned och beklaga när du ojar dig över fakirtåget till Stockholm 06.20, eller ett tidigt flyg från Landvetter, för att du fysiskt ’måste’ delta i ett möte. Vi har ju lärt oss zoom! Det är både billigare och mer effektivt.
Inte heller kommer grannen sucka avundsjukt när du skryter över din tokbilliga biljett till Thailand som du klickat hem från något obskyrt lågprisbolag för 4 500 kronor tur och retur.
Så heja miljön!
Vi ska inte heller acceptera att vården av de äldre är ett okvalificerat yrke där underbetald personal inte lär sig basal handhygien. Det är ett krav adresserat till alla som säger sig bry sig om varandra. Är det något vi lärt oss under de rådande omständigheterna så är det att samhällsansvaret brast ordentligt i dörren till de särskilda boendena där de sårbara äldre levde sina liv.
De rådande omständigheterna är inte ett tillfälligt tillstånd. Det känns så, nu när vi längtar efter att allt ska bli som vanligt. Men det är förhoppningar som måste hanteras. Framtiden formas av de lärdomar vi gör nu, det är dem vi ska ta med oss. Det är där fokus ska vara.
Jag hoppas att allt inte blir som förr.
Men jag behåller gärna kramarna. Även med okända människor som luktar illa.
