Övervägandena om EEC/EG/EU präglades länge inom socialdemokratin av boken "Vi och Västeuropa, Andra ronden" som utkom 1962 och i en reviderad utgåva 1971. Den socialdemokratiske ekonomen Gunnar Myrdal var den tongivande rösten och manade till "eftertanke och debatt". Men diskussionen var lågintensiv och långt ifrån en folklig angelägenhet. Högerpartiets/Moderaternas krav, på att Sverige skulle gå med både i EG/EU och försvarsalliansen Nato, möttes av benhårt motstånd från Socialdemokraterna.
Efter Berlinmurens fall 1989 förändrades bilden. Moderaterna – och då främst Carl Bildt – framställde Socialdemokraterna som ett omodernt parti som inte förstod sig på de snabba politiska förändringarna i omvärlden. Riksdagsvalet skulle hållas 1991 och Bildt lovade att direkt lämna in en ansökan till EU för att "modernisera Sverige och bli en del av Europa" om de borgerliga vann valet och kunde bilda regering.
Men statsminister Ingvar Carlsson hann före Bildt. I en fotnot i ett pressmeddelande om ett ekonomiskt åtstramningspaket hösten 1990 fanns beskedet att Sverige var berett att bli medlem av EU. I juli 1991, bara två månader före valet, kunde Carlsson överlämna den svenska ansökan i en plastmapp på den nederländske premiärministern residens i ett regntungt Haag. Nederländerna hade då ordförandeskapet i unionen.
Brasklappen: Folkomröstning
Det fanns dock en brasklapp. Svenska folket skulle därefter få säga sitt i en rådgivande folkomröstning. Den socialdemokratiska partikongressen hade inte uppfattat vad som var i görningen hösten 1990 och EU-frågan hade knappast debatterats. Nu var EU plötsligt stekhett. Folkomröstningen kunde uppfattas som en möjlighet för Sverige att återta sin ansökan.
De borgerliga vann valet 1991, Bildt tillträdde som statsminister och folkomröstningen som hölls 1994 gav ja-sidan en knapp majoritet (52,3 procent för och 46,8 mot). Folkomröstningen om euron 2003 gav en majoritet för nejsidan (42 procent för och 55,9 mot). Sverige gick med i EU 1995.
EU splittrade Socialdemokraterna men Ingvar Carlssons drag att låta väljarna folkomrösta räddade partiet från en allvarlig spricka.
När socialdemokraterna nu skall fatta beslut om Nato-medlemskap sker det under samma tidspress som när EU-ansökan lämnades in. Årets val ligger bara knappt fyra månader bort och Socialdemokraterna hör samma argumentation som under EU-diskussionen, nämligen att partiet inte hänger med i sin samtid och inte förstår vad Rysslands invasion av Ukraina innebär utan lever kvar i det förgångna.
Men skillnaden mellan ansökan till EU och Nato är just att svenska folket denna gång inte får vara med och säga sin mening. Partierna i riksdagen inväntar inte heller valresultatet i september. Det blir därför 349 riksdagsledamöter – med milt uttryckt högst varierande kunskaper och insikter om försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik – som skall trycka på knapparna och bestämma.
Väljarna har redan fått beskedet att det är en alltför komplicerad fråga att sätta sig in i. Det är samma invändningar som också förekom i EU-debatten och som ligger snubblande nära folkförakt.
Att respektera väljarnas förmåga att lära och göra relativt kvalificerade bedömningar är grunden för demokratin. Representativ demokrati är inte samma sak som att väljarna skall köras över.
Inte aktuellt att ”lyssna på rörelsen”
Socialdemokraterna har i expressfart försökt att få till en slags dialog med sina egna partidistrikt. Men Olof Palmes gamla devis att "lyssna till rörelsen" är inte aktuell. Försvarsminister Peter Hultqvist duckar sina egna uttalanden vid partikongressen från i höstas om att inte gå med i Nato.
Det mesta som Hultqvist för övrigt företagit sig som försvarsminister återfinns under fliken "hemligstämplat", vilket innebär att det är svårt – för att inte säga omöjligt – även för riksdagsledamöterna att inför omröstningen skapa sig en konkret bild av hur det samarbete som redan finns med Nato egentligen ser ut.
Snabbspåret in i Nato kan uppfattas som attraktivt i en tid då ett aggressivt Ryssland våldför sig på Ukraina. Men för de tidigare till Nato negativa socialdemokraterna finns det en tid att hantera även efter det väntade beslutet om anslutning. Denna gång går det inte – som med 1990-talets ansökan till EU – att förlita sig på en folkomröstning som reservutgång i efterhand.
LÄS MER:Sant eller falskt – de vanligaste argumenten i Nato-debatten
