Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Respekten för språket

Den som skriver offentligt gör klokt i att hitta sitt eget läge mellan det äldre och det yngre språkbruket. Alla läsare är inte överens om var den önskvärda nivån ligger, skriver Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Senast skrev jag en text med rubriken ”Respekten för texten”. Den handlade om värdet av noggrannhet både vad det gäller innehåll och yta.

Med ”Respekten för språket” menar jag något delvis annat, nämligen att ordval, böjningsmönster och meningsbyggnad följer gängse regler för standardspråket. Det låter självklart att exempelvis en tidningstext ska följa standardspråket, men fullt så enkelt är det inte.

En del GP-läsare är 90 år, andra är 20, och de har rimligtvis olika uppfattning om vad som är standardspråk. Det händer en del i språket på 60–70 år.

För dem som är över 60 heter det självklart kommer att bli bra, medan det för dem under 40 lika självklart heter kommer bli bra. I grammatiska termer: det temporala hjälpverbet kommer att ersätts av kommer.

Språklig variation

Här har vi en språklig variation som sannolikt kommer att (sic) leda till en språkförändring. ”Kommer att-arna” blir färre, men jag och många med mig kommer att (sic) skriva så livet ut.

Ett snarlikt exempel är variationen har vuxit/har växt, där växt blir vanligare och vuxit ovanligare.

Den generella tendensen är att en del starka verbböjningar ersätts av svaga. Förr skrev vi simmasamsummit, i dag skriver nästan alla simmasimmadesimmat. Svenska Akademiens ordlista (SAOL) har med båda böjningsmönstren men förordar den svaga böjningen.

För hundra år sedan hade vi verbböjningen givagavgivit, men i dag snarast gegavgett/givit. En kul detalj i sammanhanget är att alla GP-läsare har denna blandning av starka (gav, givit) och svaga (ge, gett) verbformer. Små barn är mer radikala: gegeddegett.

Ett annat exempel är det starka mönstret skäraskarskurit som får konkurrens av skära–skärde–skärt, även om skärde än så länge mest finns hos barnen.

Intressant historik

Det finns en lärorik webbplats, SAOLhist, där man på ögonblicket kan slå upp ett ord i tio upplagor av SAOL, från 1874 till 2015. Där kan man följa hur exempelvis giva successivt konkurreras ut av ge: giva går från normalt till ålderdomligt, och ge går från vardagligt till normalt.

Den som skriver offentligt gör klokt i att hitta sitt eget läge mellan det äldre och det yngre språkbruket. Alla läsare är inte överens om var den önskvärda nivån ligger. Många mejl till den här spalten handlar om fenomen där ett nyare alternativ konkurrerar med ett äldre.

Vi sätter gränsen för det lämpliga på olika ställen, men både som skribenter och läsare bör vi respektera generationsskillnaderna i språkbruk och språksyn.

Ännu tydligare och snabbare märks tidens gång i ordförrådet: arbete/jobb, kamrat/kompis, flicka/tjej, döma ut/såga, trovärdighet/kredd.

Vi sätter gränsen för det lämpliga på olika ställen, men både som skribenter och läsare bör vi respektera generationsskillnaderna i språkbruk och språksyn. Vi kan omöjligt vara överens om allt, och det är inte nödvändigtvis så att det är vi som tog studenten 1968 som alltid har rätt.

Respekt för språket är respekt för läsare och lyssnare.