I april 2020, några veckor efter coronavirusets utbrott, började jag varje vecka dokumentera de viktigaste och största händelserna på min blogg under rubriken “coronaveckan som gått”. I veckan skrev jag min sista uppdatering och skummade då igenom de dryga 160 veckor som passerat. Det är märkligt, för trots att allt hänt alldeles nyss känns allt som en evighet sedan. Men det var bara ett drygt år sedan vi hälsade med armbågen, godtog att restauranger stängde vid åtta och ersatte det med “digitala aw”. Eller julafton! Tänk att vi stod utomhus och firade julafton!
Vill aldrig tänka på Tegnell igen
Jag antar att det känns avlägset för att vi aldrig vill uppleva det igen. Vi vill glömma. Jag känner det själv när jag sammanfattar den sista coronaveckan. Att jag aldrig mer vill skriva en rad till om virus eller pandemi. Aldrig tänka på Tegnell igen, aldrig överväga avstånd eller armbågshälsningar. Det är ett trauma jag möjligtvis kan tänka mig återbesöka som en lustighet. Som vore det lumpenminnen vi kan le lite snett åt. Det är väl en fin sak, egentligen. Att vi är så ivriga att leva nu, att perioden då livet stod still känns som en suddig parentes.
Men hur klarade sig Sverige? Under pandemins första månader var det den enda frågan vi diskuterade, ständigt med samma svar: Vi vet inte. Vi kommer veta först om några år. Nu har tre år gått och det enda vi kan få ur oss är ett vagt: Bra? För vad mer kan vi säga. Nästan ingen forskning alls har gjorts på vilka åtgärder som har fungerat. Under pandemins första år begärde jag ut mejl som visade att Folkhälsomyndigheten inte visste om några åtgärder alls fungerade. Och vi vet alltså inte mer nu. Vi vet däremot att Sverige klarade sig från att hamna i botten, mätt i dödlighet. Kanske snarare tvärtom. Och detta utan de drakoniska åtgärder som många andra länder använt sig av. Därför går det väl att rent objektivt säga att vi klarade oss just “bra”, även om vi inte vet varför.
Sverige fungerade inte i kris
Det vi däremot vet är att Sverige inte fungerade i kris. Pandemin uppenbarade enorma brister i Sveriges samhällssystem. Det är tydligt att vi inte har en fungerande strategi för kriser. Systemet med autonoma regioner – som ansvarar för sjukvårdens samtliga resurser – har inte kunnat styras effektivt. Regeringen hade inte ens ett bra, formellt sätt att kommunicera ut till regionerna i kristid. Ingenting pekar på att det blivit bättre. Och när bred testning skulle införas i början av pandemin ville eller kunde ingen ta ansvar. Samordningsproblemen och de svaga beslutsvägarna blev också tydliga när vi inte lyckades skrapa ihop tillräckligt med materiel till sjukvården (och de privata initiativen stoppades av myndigheter). Men framför allt blev det tydligt hur uselt vi skyddat våra äldre och svaga. Det var de som offrades först. Frågan är om vi blivit bättre nu? Larmen om hur svårt Sverige har haft att skydda våra äldre från till exempel influensa ljöd långt innan pandemin. Ingen brydde sig då. Bryr vi oss nu?
Klart är i alla fall att vi inte verkar bry oss särskilt mycket om den sjukvård som vi spenderade pandemins första två år med att applådera från balkonger och hylla med facebooklikes.
Vi klarade kanske pandemin bra, men eftersom ingen vet varför, är frågan hur vi kommer klara oss nästa gång. Så länge vi inte vet om det berodde på slumpen eller åtgärder riskerar utfallet bli helt annorlunda nästa gång.
Men vem orkar tänka på det nu när sommaren snart är här.
