Det handlar om FRA, Försvarets radioanstalt, och säkert minns många debatten 2008. Då skulle en ny FRA-lag införas och en övervakning av all datatrafik som passerar Sveriges gränser skulle ske. Alliansen regerade, men majoriteten i riksdagen var knapp och till sist handlade det om enskilda ledamöters samveten. Pressen var extrem. Bloggvärlden hade skapat vad som senare kom att kallas “bloggbävning”. Medier vaknade yrvaket upp med dagar kvar till votering och inför det avgörande beslutet demonstrerades det utanför riksdagen. Riksdagens unga stjärnskott – Annie Johansson (senare Lööf), Birgitta Ohlsson och Fredrick Federley – var kritiska och ville rösta ned. Partipiskan plockades fram. Till slut stod Centerpartiets Fredrick Federley i riksdagens talarstol och grät av trycket när han meddelade att han böjt sig. Med fem rösters marginal röstades FRA-lagen igenom. De unga rösterna inom alliansen lyckades inte stå emot.
Vill signalspana på svenskar
Utåt sett talade man om en kompromiss. Ett antal verktyg hade skapats för att säkerställa att övervakningen inte skulle missbrukas. Visst, man skulle övervaka data som passerar Sveriges gränser, men aldrig data från svenska medborgare.
Dåvarande generaldirektör på FRA, Ingvar Åkesson, skrev i en debattartikel att det var obegripligt att någon kunde tro att FRA och skulle lyssna på svenskars kommunikation. ”En vidrig tanke. Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?”.
Spola fram 12 år. Den nu S-ledda regeringen och dess samarbetspartier vill göra just det: Signalspana på svenskar. En utredning ska inledas, ett förslag som har stöd av samtliga partier utom Vänsterpartiet.
Vad hände med den ”vidriga tanken”?
Hur vi medborgare reagerat? Med tystnad. Kanske en suck, snabb scroll vidare i flödet. Ska man orka ta ställning igen? Enstaka röster i traditionella medier, men knappast någon granskning, någon som ställs till svars, någon uppföljning.
Vad hände med den “vidriga tanken”, när slutade den vara vidrig? Den kan väl inte blivit mindre vidrig under de tolv år då allt mer av medborgarens kommunikation och innersta tankar konverterats till just data. Har staten rätt till att ha tillgång till den? När når statens övervakning sin gräns?
Vem säger ifrån när staten kan tvinga till sig mer om vad du känner, tänker och gör.
Om inte du, så vem? Om inte nu, så när?
