Idag är det första dagen i mitt liv som mamma inte säger ”Grattis gumman”.
Ledsenheten kröp intill under veckan som gick. Den märkliga saknaden av en röst som aldrig mer kommer att höras men vars närvaro aldrig är så levande som när jag sover.
Jag tror att när mammor dör så är det vissa av oss som alldeles för sent vill ha svar på frågor om oss själva.
Hur gick det till när hon blev mamma och jag hennes barn?
Det visade sig att jag kunde beställa hennes förlossningsjournal.
Hon hade precis fyllt 22 år och den angivna hemadressen känner jag igen som mormors och morfars. Liksom telefonnumret. Meningarna i journalen är korta:
”Vattenavgång 31/1 kl 07.30”.
”Patient intagen 31/1 kl 18.45. Bukomfång 94 centimeter. Vikt 64,2 kilo”.
Dagen därpå, den 1 februari, hade mamma värkar under dagen, med fyra till fem minuters mellanrum.
Hennes förlossning är så annorlunda
Förlossningen drog ut på tiden.
”Då patient är trött och behöver vila gives, på ordination, kl 22.00 morfin-injektion och patient slumrar till 03.00. Därefter värkar med 4 till 5 minuters mellanrum”.
Drygt sex timmar senare, klockan 09.30 den 2 februari föds jag.
”Barnet nummer 268, flicka, levande, 48 centimeter lång, vikt 2 760 gram.”
Den 7 februari skrivs med blyerts och skrivstil: ”Allt väl. Hem idag med sedvanliga föreskrifter”.
Hem till mormor och morfar, till småsyskonen - tvillingarna och de ytterligare två yngre syskonen?
Jag vet inte.
Mamma var ensam
Hennes förlossning är så annorlunda jämfört med mina egna, som i sin tur är långt ifrån dagens. Barn med ensamstående mammor riskerar inte i lika hög grad att dö i förtid eller att kallas oäktingar eller horungar.
Idag väljer den som föder vem man vill ha med som stöd då ett barn föds och en förälder blir till.
Mamma var ensam.
Från hennes förlossning finns ingen berättelse, inga minnen.
När mamma så småningom flyttade hemifrån, tillsammans med sitt spädbarn, fick hon kanske besök av den statligt anställda barnavårdsmannen vars uppgift var att fastställa faderskapet, driva in underhåll och kontrollera att mödrarna klarade av att ta hand om sina utomäktenskapliga barn.
Dessa avskaffades 1973. Det är inte länge sedan.
Det är svindlande nära.
Och nu när jag fyller 55, på dagen tre månader efter att mamma dog, så ångrar jag att jag aldrig vågade fråga hur det kändes att bära mig, att bli en mamma och att vara så ensam.
Men jag fegade.
Och undrar idag vilken roll skammen spelade i det faktum att ett barns födelse, min födelse, inte var någonting vi kunde prata om.
