Exemplet handlar inte om diskusmedaljer och frisim utan om fotboll. I Aftonbladet skrev förra veckan en debattör att han saknade landshysteri och flaggor efter att damerna nått OS-semi i fotboll. Alltså så som det brukar vara när herrarna når framgångar i EM. Svenskarna “bryr sig inte” var tesen och texten blev den mest spridda i hela Sverige den veckan.
Vilket var konstigt. För så dåligt är det väl inte?
Det här vet varje tänkande människa och det här vet alla som arbetar inom sporten – inte minst de som jobbar på sportredaktioner, även på tidningar som denna.
Jo, det finns en könsmaktsordning i samhället som är skev och som värderar mäns insatser högre än kvinnors. Män uppmuntras att spela fotboll, män får mer pengar och bättre speltider. Det är en ojämlik värld och det tar sig uttryck överallt i samhället och ofta i sporten.
Det här vet varje tänkande människa och det här vet alla som arbetar inom sporten – inte minst de som jobbar på sportredaktioner, även på tidningar som denna.
I alla år jag arbetat på medier har jag hört en medvetenhet om detta. I alla år har jag suttit på möten med redaktioner som vill komma till rätta med saken eftersom medier vet att de har makt och kan förändra.
Det går så klart att tala om att intresset är större för herrarnas fotboll, att det är världens största sport och att herrar är mer aktiva och att konkurrensen – och en eventuell framgång! – därför är större när herrarna spelar än när damerna gör det.
Men det bygger ju också på en struktur som redaktioner är med och håller under armarna. Hade redaktioner fokuserat lika mycket på damfotboll skulle kanske också allmänhetens intresse ökat för damernas insatser? Kanske skulle då publiken vara större, sponsorerna fler?
Har någon ens reflekterat över hur otroligt främmande det hade varit för nästan alla andra länder att damer kommenterar herrarnas viktigaste matcher?
Allt det har varit anledningar för svenska medier att agera – vilket man också gjort de senaste tio-femton åren. Damernas fotbollsframgångar har hanterats mer jämlikt, de bästa skribenter har fått bevaka, de bästa kommentatorerna anlitas. Och ännu bättre: Långsamt har det profilerats nya, kvinnliga experter som kommenterat först herrarnas fotboll, sedan damernas.
Har någon ens reflekterat över hur otroligt främmande det hade varit för nästan alla andra länder att damer kommenterar herrarnas viktigaste matcher?
I Sverige passerar det förbi som en självklarhet. För så länge Therese Strömberg och Hanna Marklund är så bra som de är, så länge Susanna Andrén kommenterar som hon gör, finns ingen anledning att önska annat. Det innebär att kvinnors plats, fotbollsexpertis och – mest relevant för den här texten – framgångar får allt mer jämlikt redaktionellt utrymme.
Resultatet? Tja, jämför herrarnas EM med damernas OS i år: I sociala medier ser vi att Fotbollsförbundet Facebook-konto har fått fler likes, kommentarer och delningar under damernas OS än under herrarnas EM. Söker vi på alla svenskar som skrivit “fotboll” på Instagram eller Facebook är engagemanget i stort sätt jämlikt. Vilket är närmast osannolika siffror, givet att damfotboll på klubblagsnivå aldrig är i närheten av samma publikengagemang.
Men kanske beror det också på att damfotbollen når en ny publik, utan brölande traditioner? Kanske är det vi ser en ny våg av fotbollsintresse som är med och formar en ny morgondag.
Det senare är problematiskt, men landslagsfotbollen är snarare ett undantag. Men nej, fortfarande är det kanske inte lika stora fester, lika många svenska tröjor och brölande. Men kanske beror det också på att damfotbollen når en ny publik, utan brölande traditioner? Kanske är det vi ser en ny våg av fotbollsintresse som är med och formar en ny morgondag.
Vi har lång väg kvar till jämlikhet, men i en tid då det är lättare att fokusera på det negativa glömmer vi bort att Sverige ibland är rätt bra. Inte bara på fotboll, utan på att försöka bygga ett samhälle där män och kvinnors framgångar får jämlik uppskattning.
LÄS MER:Skulle vara Sveriges största fotbollsframgång någonsin
