Socialdemokraterna tar ett kliv uppåt, till ett väljarstöd på 28,9 procent. Det är den enda statistiskt säkerställda förändringen i november månads GP/Sifo.
I ett historiskt perspektiv är det inte mycket att slå sig för bröstet för. Men just nu är det förstås ändå ett kvitto på att partiet lyckats pumpa ut den bild man ville från kongressen: att man ska bli något nytt och annat – och att man är redo att ta sig an alla samhällsproblem med ny kraft med en ny partiledare.
Den andra sidan av svensk politik har inte samma flyt. Trots att högerblocket egentligen har alla förutsättningar att vinna mark just nu.
Eniga – men inte störst
- M/KD och SD har lyckats få debatten dit de vill. Allt handlar om migration, brott och ett samhälle på randen till kollaps. Till skillnad från partierna kring Socialdemokraterna har de också lyckats skapa något som historiskt varit viktigt för att vinna val – enighet och ett trovärdigt regeringsalternativ.
De har inte bara lagt fram en gemensam budget för första gången. Under en längre tid har de gjort gemensamma utspel och talat om för väljarna att de har samsyn i viktiga frågor och är beredda att ta ansvar tillsammans.
Så: varför gör väljarna inte vågen?
Det här borde rimligen hålla Ulf Kristersson vaken om nätterna. För det är inte minst Moderaterna som står och stampar på, för ett parti som gör anspråk på statsministerposten, rätt beskedliga siffror. Beror det på de något dubbla signaler man skickar om SD, som får vara med men ändå inte? Eller är det tvärtom SD-samarbetet i sig som skaver. Eller är det rent av partiledaren själv väljarna tvekar inför?
En ljusglimt i mörkret
- På andra sidan blockgränsen är det lite omvända världen. Socialdemokraterna har inte så många vänner, kan inte erbjuda något tryggt regeringsalternativ – men går framåt i opinionen. Partiledarbyten brukar sällan ge några märkbara effekter, så det är nog inte så enkelt att det handlar om Magdalena Andersson.
Däremot gav den nyss avslutade kongressen där bytet ägde rum stor exponering och partiet lyckades uppenbarligen sprida ett för väljarna lockande budskap. Detta får nog betraktas som en liten ljusglimt i ett rätt stort mörker.
Efter en dryg veckas sondering har Magdalena Andersson inte lyckats säkra statsministerposten. GP:s källor talar tvärtom om att sammanbrottet är nära. De krav Vänsterpartiet ställer riskerar helt enkelt att skrämma bort Centerpartiet – och som riksdagsmatematiken ser ut så måste båda partierna inte bara släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, de måste också aktivt rösta på regeringens budget för att den ska gå igenom.
För Socialdemokraterna är det här ett bekymmer här och nu – och framåt.
Men det är också ett underbetyg åt högersidan.
Minst har störst problem
- Mätningen visar också att det finns ett parti som har större bekymmer än alla andra. Under helgen har Liberalerna landsmöte för att än en gång inför öppen ridå visa upp att till och med ett så litet parti kan rymma väldigt många olika uppfattningar.
Det stora tvisteämnet nu är exakt var man ska dra linjen mot Sverigedemokraterna. Känslan just nu är att den diskussionen kan komma att pågå en bra stund efter det att partiet åkt ur riksdagen.
Tre tendenser
Övervikt för S-blocket
Socialdemokraterna med stödpartier landar i mätningen på precis 50 procent och skulle bli störst om de var val i dag. M, KD, SD och L samlar tillsammans 48,2 procent. På båda sidor finns dock ett parti som hamnar under riksdagsspärren.
Jämnt mellan M och SD
Moderaterna och Sverigedemokraterna slåss om att vara störst på högerkanten, något som kan bli viktigt om det blå blocket vinner valet. Just nu skiljer i princip ingenting.
V vinner inte på sin hårda linje
Under försommarens regeringskris fick Vänsterpartiet ökat väljarstöd. Så ser det inte ut nu när de på nytt sätter hård press på Socialdemokraterna. Väljarströmmarna har istället gått åt andra hållet.
