”Jag ser att det är det bästa för mig och det bästa för partiet”. Så motiverar Isabella Lövin, Miljöpartiets kvinnliga språkrör samt landets miljöminister och vice statsminister att hon lämnar politiken.
Det kan låta hårt, men hennes analys är sannolikt helt korrekt. Någonting radikalt måste göras för att Miljöpartiet ska ha minsta chans att öka sitt väljarstöd. Om det kommer att lyckas är en helt annan sak.
Miljöpartiet har en ordning som säger att ingen får sitta som språkrör i längre än nio år. Redan när den infördes officiellt 2009 fanns det de som varnade för att den skulle stå partiet dyrt.
På den tiden hade MP nämligen två populära språkrör – Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det har inte hänt sedan dess och man kan väl konstatera att de som var tveksamma fick rätt. Ingen har lyckats mäta sig med Wetterstrand eller Eriksson. Och väljarstödet har åkt rakt nedåt.
Klarade inte av att lyfta partiet
Isabella Lövin fick ta över som språkrör efter Åsa Romson, som aldrig vann väljarnas hjärta med sitt akademiska anslag och förmåga att trampa snett när hon skulle säga någonting vasst.
Förhoppningen var att Lövin – med bakgrund som journalist och författare till en uppmärksammad bok om fiskdöden – skulle vara bättre på att nå fram. Sett till de återkommande mätningarna av partiledare och språkrörs popularitet är det lätt att se att det aldrig blev så.
Till viss del handlar det förstås om framtoning: hon saknar Maria Wetterstrands rappa tunga och framstår som alltför deppig för att få med sig folk. Och historien om makens bensinslukande bil gjorde säkert sitt för att dra ned trovärdigheten.
Men mest av alla handlar det säkert om Miljöpartiets olyckliga äktenskap med Socialdemokraterna. För vad hjälper det om vice statsministern pratar sig hes om klimatfrågan i varje debatt när varenda väljare vet att de som bestämmer är mer intresserade av annat? I själva verket blir det istället en illustration av hur lite inflytande partiet har, trots alla tunga ministerposter.
Migrationsfrågan ett problem
Och med vilken trovärdighet kan Miljöpartiet fortsätta driva sin linje i migrationsfrågan, när de sitter kvar i en regering som envetet strävar åt ett helt annat håll?
Om samarbetet med Miljöpartiet tagit på Socialdemokraternas förtroendekapital, så har det med tiden blivit en direkt katastrof för Miljöpartiet. Partiets gräsrötter – barrikadkämpar och aktivister – lider svårt av alla eftergifter partiet tvingas till i regeringsställning. Och väljarstödet ligger numera allt som oftast under fyra procent.
Riksdagsplatsen är i fara och något måste göras.
Isabella Lövin drar uppenbarligen slutsatsen att hon inte förmår att lyfta partiet – och där får man väl säga att historien redan gett henne rätt. Det uppdraget har hon inte klarat.
Grundproblemet kvarstår
Men vem kan gör det? Grundproblemet finns ju fortfarande kvar.
Den som tvivlar kan ta en titt på Gustav Fridolin: så lovande innan han blev språkrör. Så full av liv i riksdagsdebatten efter det att han meddelat sin avgång. Så blek däremellan.
Alltså: Miljöpartiet måste hitta en person som förmår att väcka liv i gräsrötterna, få dem att växa upp och blomma igen – utan att malas ned av regeringssamarbetet.
Vi ska nog inte ta för givet att det lyckas.
