Vietnamkriget på 1960- och 1970-talen påstods vara det första "tv-kriget" som kunde ses i USA och andra delar av västvärlden. Men i dagens ljus är det en sanning med modifikation. Tv-apparaterna kompletterade visserligen radion i hemmen, men flertalet rapporter kom långt i efterhand och det var stillbilderna som dominerade. Protesterna växte allt eftersom USA eskalerade kriget och när de amerikanska förlusterna ökade dramatiskt. Bilderna blev symboler för övergrepp. Den lilla nakna flickan som, översköljd av napalm och springande på en väg, skrek ut sin smärta. Kvinnorna och barnen som massakrerats i byn Song My. Polischefen som sköt en gripen man i huvudet mitt på gatan.
Ändå innebar bevakningen av Vietnamkriget en stor skillnad mot andra världskriget, som till stor del var ett "statistikkrig" med rapporter om militära förluster och segrar. Den dramatiska närvaron fanns sporadiskt men det var först i krigsslutet som nazisternas illgärningar dokumenterades och det mänskliga lidandet på en rad fronter blev belagt.
Det har, efter världskrigen, Vietnamkriget, krigen i Mellanöstern, Irak och Iran, Afghanistan, Gulfkriget och en rad andra konflikter, med tiden blivit svårt att särskilja vad som egentligen kunnat ses i realtid. Det finns mycket material som långt senare givit inblickar i kriget genom spelfilmer och dokumentärer som bygger på gammalt sammanställt arkivmaterial, där skickligt genomförd färgsättning ersatt det svartvita.
Lidandet i realtid
Men kriget i Ukraina är något helt annat än vad vi varit vana vid. Den ryska uppladdningen vid gränsen och krigsutbrottet kunde följas timma för timma för ett knappt år sedan. Därefter har krigsbevakningen varit både omfattande, närvarande och kvalificerad. Det går enkelt att följa krigsutvecklingen dygnet runt, tekniken har revolutionerat möjligheten att direktsända och det mänskliga lidandet står i centrum.
På ett plan är det visserligen ett krig som bär de gamla konflikternas prägel. Egna förluster tonas ned eller hemlighålls, fiendens rapporteras och överdrivs. Bevakningen sker i huvudsak på den försvarandes, Ukrainas, sida medan angriparen, Ryssland, sällan tillåter utländska mediers närvaro och bedriver propaganda på ett föråldrat sätt.
Ryssland inledde med att från början förneka det som alla kunde se. När ett ukrainskt förlossningssjukhus utsattes för angrepp påstod den ryska regimen att det var skådespelerskor som målats blodiga och som med förband bars ut på bårar.
Så har det rutinmässigt fortsatt sedan dess. Civila som ryska styrkor skjutit till döds i byar påstås vara ditlagda av ukrainarna själva, attacker mot el- och vattenförsörjningen för att skapa svårt lidande hävdas vara iscensatt av Ukraina.
Kreml missuppfattar samtiden
Byggnader, broar och köpcenter som utsatts för missilanfall tar inte Ryssland ansvar för. Den senaste attacken mot bostadskomplexet i Dnipro förnekar Ryssland också, trots att den brittiska underrättelsetjänsten bekräftat att det är en rysk långdistansrobot som träffat huset.
Roboten anses oprecis, men det hindrar inte att den hänsynslösa effekten är detsamma. Det är civilbefolkningen som skall knäckas samtidigt som striderna fortsätter.
Och det är den intensiva nyhetsbevakningen som gör att kriget kommer nära och blir en del av vardagen även utanför Ukraina. Det går inte för Ryssland att – som i krig före detta – dölja de brott mot mänskligheten som begås. Det går inte heller att hoppas på att domen skall bli mild och att glömskan ska lägra sig över försyndelserna. För första gången är det möjligt för alla att följa kriget. Den nya tiden har missuppfattats av härskarna i Kreml.
LÄS MER:Fyra gripna vid rysk minnesstund för Dnipro
