Om Moderatledaren Ulf Kristersson trodde att han skulle kunna få Sverigedemokraternas stöd oavsett vad han tänker hitta på i regeringsställning, så hade han fel.
Om Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni trodde att hon kunde promenera in i ett borgerligt samarbete som efter valet ska göra upp med Sverigedemokraterna, så får hon tänka om.
Ovanlig presskonferens
Att ett enskilt parti kallar till presskonferens ett och ett halvt år före ett val för att tala om regeringsfrågan tillhör inte precis vanligheterna. Inte att ledande nyhetssajter skickar ut pushnotiser om att presskonferensen ska äga rum heller.
Men så såg det ut. Och båda sakerna säger en del om den här tillställningen. Sverigedemokraterna har aldrig tidigare varit i närheten av att ens få vara med på ett litet hörn när landet ska styras. Nu har partiet helt plötsligt chansen att skaffa sig väsentligt med inflytande, om valresultatet går i den riktningen.
För Sverigedemokraterna handlar det nu om att ta initiativet och visa vad man vill ha ut av ett eventuellt kommande regeringssamarbete. Och signalerna går inte att misstolka: partiet väntar sig inget annat än att bli behandlade som en fullvärdig samarbetspartner.
Signalen: vi har lärt oss läxan
På presskonferensen pratade man om den interna organisationen, strukturer och arbetsformer. Tråkigt så att klockorna stannade – just för att visa att man under drygt tio år i riksdagen lärt sig hur det fungerar och för att man inte kommer att låta sig luras av mer erfarna samarbetspartners.
Jimmie Åkesson sa att det är för tidigt att ställa krav i sakfrågor – men ställde samtidigt desto tuffare krav på formerna för samarbetet: inflytande i proportion till storlek, förtroendefullt samarbete, direkt insyn. Man tänker inte ”sitta vid sidan av och bevaka”.
Mer konkret ser SD-ledaren gärna en handlingsplan, fäst på pränt och helst före valet. Den ska omfatta centrala delar av regeringens politik och vara mer omfattande och genomarbetad än januariavtalet. Så att det går att ”bevaka och följa upp”.
Sverigedemokraterna tänker alltså inte finna sig i att komma in från kanten och förhandla budget i ett sent skede. Något som emellanåt förespeglats av borgerliga politiker.
Nämnde inte Liberalerna
Vilka är det då han vill samarbeta med? Efter att ha radat upp de frågor som är viktigast för SD – pensioner, kriminalitet, migration samt ordning och reda i skolan – konstaterade han att man redan i dag är överens om riktningen med M och KD i de flesta av de nämnda frågorna.
Liberalerna nämnde han aldrig, förutom när han specifikt tillfrågades om dem, då han konstaterade att ”vi skiljer oss mycket åt, inte minst ideologiskt”. Och så en konstpaus innan han tillade att man naturligtvis pratar med alla partier.
Att ett parti viftar med en massa krav och önskemål är självfallet inte detsamma som att andra partier anpassar sig efter dem. Samtidigt har M och KD gjort sitt val – de har varit öppna att det är SD de ska luta sig mot för att ta makten efter valet. Det gör att de i alla fall måste förhålla sig till det partiet föreslår.
För Liberalerna är läget ett annat. Partiet tvingas till att börja med förlita sig på Moderaternas välvilja för att ens få vara med. Och efter det får de fundera på hur nära de verkligen ligger de tre andra rent sakpolitiskt. Samt vad som blir kvar av den egna politiken om tankarna om inflytande i proportion till storlek blir vägledande.
LÄS MER:SD:s Jimmie Åkesson ger besked i regeringsfrågan
LÄS MER:Ulf Kristersson öppnar för avtal med Sverigedemokraterna
LÄS MER:Därför kommer Åkesson få som han vill i en M-ledd regering
