Nej, men så kan man väl inte svara på en fråga

Det finns ett drag i dagens talspråk som irriterar väldigt många, nämligen att inleda ett svar med nej men, jo men eller ja men, ibland med ett åtföljande alltså. Detta fenomen nämns ofta i mejlen till den här spalten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Anta att någon frågar: ”Hur har ni haft det i sommar?”. Många skulle svara något i stil med: ”Nä men, alltså, jag tycker vi haft det rätt gott i sommar.”

Inledningen kan tyckas onödig. Man skulle kunna nöja sig med att enbart säga ”Vi har haft det rätt gott i sommar”, men inte så många svarar så kortfattat. Innan man levererar ett svar, vill man med en fras markera att man tagit emot frågan.

Observera att en sådan här inledning till ett svar aldrig förekommer till enkla frågor som ”Vad är klockan?” eller ”Har du körkort?”, utan det är just när svaret innebär någon typ av bedömning eller resonemang som nej men-inledningarna förekommer.

ANNONS

Om de som besvarar frågorna varierade sig med andra uttryck, skulle nog irritationen upphöra. Man kan inleda med ”Jo du”, ”Bra fråga”, ”Tja, säg det”, ”Ja, det kan man fråga sig” eller bara ett ”hmm”.

En politiker med gott självförtroende kan svara ”Nja, så här är det”, och sedan kommer ett svar på den fråga politikern egentligen ville ha.

Det är oftast artigt att med ord markera att man tagit emot frågan, men hur är det med en inledande negation? Varför nej men? Negationen strider ofta mot svaret i övrigt: ”Nä, men det gick ju jättebra.”

Jag undersökte en gång hur människor på 1970-talet hade besvarat frågor om ekonomi, bostadssituation och invandring, alltså frågor som kräver eftertanke.

Ett typiskt svar inleddes med ”Det vet jag inte, men”, och sedan kunde det följa ett mycket genomtänkt och insiktsfullt svar. Den inledningen är numera inte så vanlig; däremot har nej men-svaren blivit desto vanligare. I båda fallen ingår det en negation. Från början kunde negationen förmedla att svaret inte rymde allt vetande. Sedan blev frasen ett konventionellt sätt att svara på frågor.

När man som radiolyssnare och tv-tittare väl lagt märke till hur vanliga nej men-svaren är, kan de börja irritera. Inlärd irritation är den välfunna termen för en sådan reaktion.

ANNONS

En bidragande orsak till irritationen är att vår bild av hur språket bör vara i så hög grad är påverkad av det monologiska skriftspråket, där välformade meningar utan inledande konstigheter följer på varandra.

Talspråket är i grunden dialogiskt, och där brukar samtalsturerna både inledas och avslutas med små fraser vars funktion det är att föra dialogen framåt på ett smidigt sätt.

Det är inte så konstigt med ett nej men. Men det är klokt att variera sina uttryckssätt, både i tal och skrift.

ANNONS