Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: JESSICA GOW / TT

Elaine Eksvärd: När gitarrspel fick fördomar att blekna

Ju mindre du känner en grupp, desto större fördomar. Jag önskar att folk inte stannar i den falska vissheten utan tar klivet och lär känna folk i gruppen som föraktas, skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ju mindre du känner till om en grupp, desto större fördomar kan du ha. Det blev en intressant påminnelse för mig år 2005 då jag bodde i Barcelona. Vi var ett kollektiv bestående av en professor och en blivande jurist, en portugisisk poet, en argentinsk tangolärare, en rumän med den långa men inte så akademiska arbetsbeskrivningen ”gör inbrott i butiker om kvällarna, snattar plånböcker på gayklubbar på nätterna och levererar droger på dagarna". Och sen var det jag – den kriminella mannens husfru som skulle ta en fil mag i retorik. Poeten såg snattaren som en revolt mot den i hans tycke korrumperade makten i blå uniformer, och snattaren drog ett bloss och både log åt och accepterade den romantiserade bilden. Juristen såg snattaren som ”under utveckling” medan professorn såg honom som en man han kunde se Glamour med utan att skämmas. Vi trivdes ihop. Jag minns en kväll då jag lyssnade på spansk gitarr eftersom en jag sökte värme hos, då rumänen var borta på en längre ”arbetsresa”, var magister i spansk gitarr.

– Det är ”gitanos” (spanskt ord för romer) och smuts som gör den där musiken, sa min pojkvän med avsmak.

Ingen upprördes, förnärmades eller invände för det var ingen av oss som hade den kunskap som husets snattare tydligen hade. Jag insåg att jag inte kände några romer, men att jag ville göra det. Jag och min bästa vän på den tiden, Amina, tog oss ut till Plaza de Merced där vi sett ett gäng romer dansa och spela gitarr. Vi blev tids nog goda vänner och fick höra gitarrmusik från första parkett. Alla killarna hade långt böljande hår och var väldigt snälla, vassa och vidskepliga. Vid ett fint ögonblick la Amina upp sina ben i knät på en av killarna hon fått kemi med. Stämningen ändrades. Han tittade på benen som vilade i hans knä som om det vilade ett kadaver i samma knä. Tydligen var hennes gest en stor förolämpning vi inte hade en aning om fanns i kulturen. Jag fick träffa killarna ensam efter det men jag skulle snart göra bort mig jag med. Det var när en av de åtta hade klippt sig och jag sa ”Jag ser att du har varit hos frisören”. ”HUR visste du att jag hade det!” sa han och blev alldeles till sig. Jag trodde han skojade så jag svarade ”För en spådam sa det till mig”. Han trodde på mig och frågade mer tills han insåg att jag skojade. Jag hade förolämpat honom med att skämta om det som de höll varmt i kulturen – vidskeplighet.

Jag sörjde vår vänskap men var glad för att jag, i stället för att acceptera snattarens slutsats, klev in i sökandet och förstod att ”gitanos” var allt annat än smuts. Jag önskar att folk som får höra samma sak om min sort – mörkhyad svensk kvinna med invandrarbakgrund – inte stannar i den falska vissheten utan tar klivet och lär känna folk i gruppen som föraktas. Detsamma gäller oavsett om det är stockholmare eller göteborgare, 90-talister eller florister, romer eller vita medelåldersmän som man för tillfället ser ner på.

Nu vet du att den ordnade retorikern du ser i medierna emellanåt har en ganska oordnad historik. Och visst är väl djup mycket mer spännande än ytliga slutsatser. Gräv för att komma dit. Tack för den här tiden, älskade göteborgare, tänk att en dryg stockholmare fick vara med som krönikör så länge.

Jag finns att hitta på http://mabra.com/elaineeksvard för er som vill hänga med ett tag till.