Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Lurigt med svenskans vanligaste ord

Å, och, eller att? Det korta ordet och är ett av de vanligaste i svensk text. Men i talspråk blir det ofta bara ett å. Eller ibland, ett att, skriver GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Orden och och att hör till de tre vanligaste orden i svensk text. I svenskt talspråk hörs för det mesta bara ett å-ljud i båda fallen. När vi skriver, ska alltså talets å ibland stavas och, ibland att. Ibland blir det fel.

De vanligaste felen förekommer i konstruktionen Adj–å–V-a med exempel som kul å träffa er, svårt å byta jobb, besvärligt å hålla avstånd och tusentals andra. Det korrekta i de här fallen är att å skrivs att; infinitivmärket att placeras före verbformen i infinitiv. Men ofta blir det ett och i sådana här exempel: kul och träffa er och så vidare.

Exemplen med och i stället för att utgör cirka tio procent i bloggtexter, i ganska vardaglig text alltså. Den intressanta frågan är förstås om detta mönster med och i stället för att kommer att bli det gängse i framtiden.

Vanligt att å faller bort

Ett specialfall gäller framtidskonstruktionen kommer å som i kommer å resa. Det är vanligt i dag att å helt enkelt saknas: kommer å resa blir kommer resa. Men ibland ser man också mönstret kommer och resa.

När det blir fel, är det alltid och som förekommer i stället för att. Det händer inte att ett att dyker upp där vi förväntar oss och: gott å nyttigt blir aldrig gott att nyttigt. Hej å hå blir aldrig hej att hå.

Ett exempel som gott att nyttigt låter fullständigt galet. Det intressanta är att exempel som kul och träffa er passerar mångas språkkänsla utan att de grammatiska varningslamporna blinkar.

Det ska också påpekas att ordformen att egentligen representerar två olika ord, dels det nyss nämnda infinitivmärket att, som kan uttalas å, dels subjunktionen att, som inleder bisatser: jag tror att våren blir fin. Subjunktionen att uttalas aldrig som å. Testa, får du se.

Medeltida rötter

Subjunktionen att går tillbaka på ett medeltida pronomen that ’det’, samma ursprung som engelskans that och tyskans das. Infinitivmärket att har sitt ursprung i den medeltida prepositionen at ’till, åt’.

Konjunktionen och har uttalats på olika sätt genom åren. På runstenar hittar man stavningen auk och i medeltida texter ok, vilket överensstämmer med dagens läsuttal: åck. Senare finns stavningar som ogh, vilket anger att slutkonsonanten förmjukats, något som också speglas i stavningen och.

Sättet att stava de här båda vanliga orden har varierat genom åren, liksom uttalet av dem. Sedan lång tid är dock det vardagliga uttalet av såväl infinitivmärket att som konjunktionen och ett enkelt å.

I Gustav Vasas Bibel från 1541 skiljer man konsekvent på konjunktionen och och adverbet ock ’även, också’. Sedan dess har den märkliga stavningen och blivit kvar i svenskan.

Sättet att stava de här båda vanliga orden har varierat genom åren, liksom uttalet av dem. Sedan lång tid är dock det vardagliga uttalet av såväl infinitivmärket att som konjunktionen och ett enkelt å. Och detta å ska ibland skrivas att, ibland och. Och det är uppenbarligen inte alltid så enkelt.