Inbördeskriget fortsätter. Hoppet om en vapenvila har kommit på skam. Striderna fortsätter. Ett embargo stoppar inte illegala vapen. Mitt i kriget sitter migranter som försöker ta sig över Medelhavet till Europa, men hålls kvar i läger under svåra förhållanden.
För EU som satsar pengar på att stoppa migranter är det känsligt. EU:s utrikesministrar beslutade på måndagen om att inleda en insats för att blockera införseln av vapen till Libyen.
– Det handlar om att man ska ha möjligheter att kontrollera vapenembargot mycket tuffare, också med fartyg. Förslaget är att man ska avsluta Operation Sophia och ha en ny operation, men som ska ha ungefär samma uppgifter som innan, men koncentrera sig på att stoppa vapen, oljeembargot och människosmugglingen, säger utrikesminister Ann Linde (S) på väg ut från måndagens EU-möte i Bryssel till TT.
Operation Sophia startade 2015, bland annat med svenska kustbevakningens deltagande, men ligger nere sedan förra året. Vad som kommer istället återstår att se. Ett beslut väntas först vid ett utrikesministermöte i slutet nästa månad.
– Det viktiga är den mycket tydliga signalen som vi faktiskt lyckades ena oss om. Det trodde vi inte när vi gick in på mötet och därför blev det också ganska stökigt. Detta är ett stort steg framåt att man på EU-sidan har lyckats ena sig om att EU måste engagera sig i detta, säger Ann Linde.
EU-kommissionen höjer ambitionen
Många utmaningar väntar för EU efter Storbritanniens utträde – långtidsbudget, migration, utvidgning, förändrade säkerhetspolitiska hotbilder. Den nya EU-kommissionen vill höja ambitionen både för den egna säkerheten och engagemanget inte minst i Afrika. För utrikeskommissionären Joseph Borrell är det bråttom att hitta en väg framåt i en värld som, uttrycker han sig, karakteriseras av rå maktpolitik:
"Det är en värld av geostrategisk konkurrens i vilken några ledare inte har några skrupler för att använda styrka och ekonomi och andra instrument som vapen. För att inte bli förlorare i dagens tävling mellan USA och Kina måste vi på nytt lära oss språket om makt."
President Emmanuel Macron förordar radikala förändringarna: ökad integration, en effektivare försvars- och säkerhetspolitik med gemensam militär förmåga, en större budget och samordnade kapitalmarknader. Han vill att Frankrike, som enda kvarvarande kärnvapenmakt i EU, ska spela en strategisk roll.
Liksom USA satsar han på ett rymdförsvar och militär närvaro i utlandet. Närmare 5 000 franska soldater finns i Sahelbältet söder om Sahara för att bekämpa terrorister med anknytning till IS, al-Qaida och Boko Haram och det etniska våld jihadisterna uppmuntrar och utnyttjar. Häromdagen inträffade ännu en massaker på civila i Mali, och på måndagen kom rapporter om att en fransk soldat dött i Bukina Faso.
En mera aktiv och samordnad militär rimmar illa med den gemenskap som en gång skapades som ett fredsprojekt med rågångar mellan ekonomi och hård politik. Men så är det inte längre när villkoren har förändrats. Det neutrala Sverige som gick med i EU är nu militärt alliansfritt, men nära allierat med Nato med ett värdlandsavtal om ömsesidigt utbyte i fred, kris och krig.
Men hur långt integrationen ska gå på den nationella suveränitetens och självbestämmandets bekostnad är en svår och splittrande avvägning bland de 27 återstående EU-medlemmarna. Ett annat exempel:
Sverige med i EU:s stridsgrupp igen
Sedan 1 juni 2007 har EU stridsgrupper i beredskap för att kunna sättas in i ett krisområde. De är, heter det, ett viktigt bidrag till EU:s förmåga att verka för internationell fred och säkerhet. Svensk militär har varit med vid tre tidigare tillfällen, och bidrar under andra halvåret i år i mindre skala med 22 man under Tysklands ledning specialiserade på kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel.
Trots denna snart 13 år långa och kostsamma militära beredskap har stridsgruppen inte satts in i ett skarpt läge. Sveriges förre utrikesminister Carl Bildt är en av de som har förslagit insatser, men EU har inte velat. Det kan tolkas på olika sätt, men rent allmänt måste EU komma framåt i de grundläggande frågorna för att betraktas som en betydelsefull aktör även utanför de egna yttre gränserna. Libyenoperationen, hur den nu kommer att utformas, blir ett test på detta.
