På tisdagen var det en vecka sedan de förödande explosionerna i Beiruts hamn. Siffrorna över dödade uppgår till minst 163, men befaras stiga. Omkring 6 000 skadades och flera hundra tusen är hemlösa. FN varnar för matbrist och behovet av humanitär hjälp är akut. Att återuppbygga samhället kommer att ta många år och beräknas kosta långt över 100 miljarder kronor.
Omvärlden vill bidra, visade en givarkonferens på söndagen på initiativ av Emmanuel Macron. Men den franske presidenten, liksom Internationella valutafonden IMF, ställer som oavvisligt krav att reformer görs och att inga pengar går i korrupta händer.
Krigsherrar har bytt uniform mot kostym
Vid veckans våldsamma demonstrationer i Beirut har libaneser protesterat mot en politiskt elit som under årtionden, anser de, har satt sina egna intressen först, roffat åt sig, vanskött landet och lämnat invånarna i sticket. Flera är före detta krigsherrar som har bytt uniform mot kostym, men är aktörer i den bräckliga sekteristiska mosaik som utgör libanesisk politik.
Politisk handlingsförlamning med brist på ledarskap och vilja till kompromisser försatte landet i kris redan före pandemin: gigantiska underskott i statens finanser, eftersatta investeringar, en kraftigt försvagad valuta, ökad arbetslöshet och utbredd fattigdom.
Men med katastrofen förra tisdagen har allt ställts på sin spets. På gator och torg och i tillfälligt ockuperade regeringsbyggnader har kraven rests på revolution. Det gamla gardets måste avgå och ett nytt demokratiskt och transparent politiskt system införas, är budskapet.
”Tjock och taggig mur skiljer oss från förändring”
Och de fick oväntat starkt stöd av premiärministern Hassan Diab. På måndagskvällen meddelade han i ett tv-sänt tal, efter att flera av hans ministrar hoppat av, att hela regeringen ställer sina platser till förfogande.
Diab, som tillträdde så sent som i januari, sade att korruptionen i Libanon var ”större än staten” själv och att ”en mycket tjock och taggig mur skiljer oss från förändring; en mur befäst av en klass som tillämpar alla smutsiga metoder för att motstå och bevara dess vinster”.
”De vet att vi utgör ett hot mot dem, och att framgång för den här regeringen innebär verklig skillnad i denna långa styrande klass vars korruption har förvärrat landet”, sade Hassan Diab som avgår, förklarade han, för att följa libanesernas krav på att ställa de ansvariga till svars för katastrofen som kunde ha förhindrats och deras ovilja till verklig förändring.
Men en skugga faller även på Diab. Tillsammans med president Michel Aoun informerades han i juli i år om att 2 750 ton explosiva ämnen förvarades i hamnen och behövde säkras omgående, uppger en högt uppsatt säkerhetskälla i landet enligt Reuters. ”Huvudstaden kunde förstöras vid en explosion”, hette det.
Aoun bekräftade förra veckan att han fått information om kemikalierna. Enligt en representant för Diab fick regeringen detta 14 dagar före explosionen och agerade inom några dagar. ”Tidigare regeringar har haft över sex år på sig och gjorde ingenting”, tillade representanten.
Hassan Diab leder en övergångsregering tills en efterträdare är utsedd. Om det blir ett etablerat namn eller en överraskning återstår att se. En kandidat som nämns är Saad Hariri, som företrädde Diab och är son till den tidigare premiärministern Rafiq Hariri.
Pappan mördades i Beirut 2005. En FN-domstol skulle ha kommit med domen förra veckan, men det sköts upp till nästa månad på grund av explosionerna. Hariri var kritisk mot den dåvarande syriska närvaron i Libanon, och fyra personer med koppling till Hizbollah har misstänkts. Detta har dock förnekats av Hizbollahs ledare.
Denna shiamuslimska rörelse har politiska, militära och sociala grenar och är terrorstämplad av flera länder. Den har ett stort inflytande som parti i libanesisk politik, med egna platser i parlamentet och en maktbas framför allt i södra Libanon, där man ligger i en långvarig väpnad konflikt med Israel.
Hizbollah är stödd finansiellt och militärt av Iran och strider på regimens sida i kriget i Syrien. Dess libanesiske ledare Hassan Nasrallah väntas nu ha en nyckelroll i maktkampen om en ny regering. Det illustrerar vilka krafter som har landets framtid i sina händer.
