”Det finns värre offentliga toaletter” tänker jag inne på Moodgallerian i centrala Stockholm. Framför handfaten står det till och med en lila, rund puff och en soffa. Men jag skrattar åt mig själv när jag balanserar på tå i högklackade skor och försöker lyfta kjolen så den inte rör vid badrumsgolvet. Det blir inte mer mänskligt än så här.
I brist på hotellsvit på Grand Hôtel valde jag den här platsen för att byta om inför Nobel. I dess olämplighet känns det faktiskt helt rätt. Kontraster ska bli ledordet för min Nobelfest.
För snart sitter jag i Konserthuset, i en fantastisk klänning, läppstift och ädelstenar i öronsnibbarna. Några meter nedanför mig sitter kungen. Drottningen. Kronprinsessan. Diamanterna glittrar och jag studerar Sveriges högsta politikers ansiktsuttryck.
Spola fram en timme och jag sitter på en röd buss på väg mot Stadshuset. Kjolen är inkrånglad under sätet och chauffören kör fel. Ett ihärdigt pip, pip, pip medan han backar långsamt, långsamt för att hitta rätt fil igen. Kullerstenen på Norrmälarstrand är isig och hal när jag, klackar, dator och kamerastativ traskar mot Sveriges tjusigaste fest. Återigen känner jag mig väldigt mänsklig.
Plötsligt skiftar allt igen. Jag stirrar på kungens namnskylt vid honnörsbordet i Blå Hallen och jag och mina bordsgrannar skålar i bubbel (eller förlåt, Tattinger Folies de la Marquetterie). Vi skålar till Alfred Nobels minne. De kända ansiktena uppenbarar sig i trappan precis framför mig: kungafamiljen, statsministern, ministrar, Nobelpristagare. Nobelmenyn uppenbarar sig precis framför mig rätt för rätt: kalixrom på en gurkbädd, anka med svarta kantareller och hallonmousse.
Allt är vackert, gott, väldoftande. Jag är långt från rapporteringen från Göteborgsvarvet eller en dödsskjutning.
I pressrummet sitter jag på golvet. Istället för levande ljus och bordsdekorationer har jag lysrör och mobilladdare. Kontrasterna följer mig, och det känns bra. Den överväldigande tjusigheten bryts av och man kan känna sig som en människa igen.
Men kvällens mest mänskliga, rörande stund tillhörde inte mig. Den tillhör Nobelpristagarna, i den där stunden de tar emot ett pris och applåder. De ska vara så korrekta när de tackar kungen, när de skakar hand och bugar. Men det går inte att undvika den mänskliga glädje som smiter mellan korrektheten och syns i deras genuina leenden. Alla sa till mig att Nobelfesten, det är något du aldrig kommer att glömma. Något jag faktiskt inte kommer glömma är ansiktsuttrycket hos en människa när de får uppskattning för sitt livsverk. Den känslan går nästan att ta på – även högt upp på en balkong ovanför deras huvuden.
