Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Sarah Britz: Jag hatar inte längre pojkarna längst fram

Sorry Lärarförbundet, ibland räcker inte ens en bra lärare till. Utan Ulf Lundell hade jag inte blivit en skrivande människa.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under lördagen avslutar Ulf Lundell sin turné i Trädgårdsföreningen.

Naturligtvis kommer jag att vara där.

Förutom fyllekörning, ändlösa bråk om ett torn på tomten bredvid, tvivelaktiga uttalanden om kvinnor, önskemål om att vi helst ska bära en röd klänning och vara en perfekt 38 och en grinighet tillsynes utan gräns så är Ulf Lundell också skyldig till att jag blev den jag blev.

I en för länge sedan bortglömd dagbok hittade jag häromdagen en biljett. Luleå sporthall, torsdagen den 6 november 1980, pris 35 kronor. Vid uppvisande av densamma fick man fem kronor i rabatt på ”fullpris-LP eller musikkassett” i den lokala musikaffären.

På baksidan finns Ulfs autograf, nedklottrad med darrig handstil.

Jag var femton. I dagboken beskriver jag konserten i versaler som ”otrolig” och ”underbar”, men jag hatade pojkarna längst fram.

De var fulla och kunde inte alla texter utantill.

Själv hade jag suttit i mitt flickrum med rosablommiga tapeter och en gammal skrivmaskin och knackat ned alla sångtexter som därefter sorterades in i olika plastfickor.

Jag gjorde hans ord till mina. Jag hade en (1) vän som förstod mig. Hon hade samma hang up på Pugh Rogefeldt. Mina andra kompisar utsatte jag för ett lågintensivt krig där jag försökte övertyga dem om Ulf Lundells storhet genom att ständigt upprepa: Ni måste lyssna på TEXTEN!

Jag var pest, de höll för öronen och drack upp sin Marinella till tonerna av Funkytown.

Jag läste texter och sjöng med i orden om längtan, flykt, frihet, uppror. Började förstå att det kan finnas ett annat liv.

Någon annanstans.

Jag hittade det. Och blev plötsligt äldre än både 28 och 33. Och hade då flyttat, brutit upp, blivit ihop, haft hus på landet, i staden, varit arg, grinig, förälskad, svikit och känt mig ensam.

Det tål att tänkas på. Blicken bakåt - vad var det som gjorde en till den vuxna man är idag?

För varje stackars Jack jag möter förbannar jag det samhälle som inte står upp för de som befinner sig längst ned.

Jag vet en sak: utan Lundell hade jag inte blivit en skrivande människa.

Sorry Lärarförbundet, ibland räcker inte ens en bra lärare till.

Men nörderier när man är liten gör något med en, det som hakar i och planterar sig i själen, det kan gro, växa och bli en del av ens identitet. Det kan komma från ingenstans och det kan vara en livlina man håller i tills knogarna vitnar.

Jag hatar inte längre pojkarna längst fram när de skrålar ikapp till Sextiosju, sextiosju.

Jag tvingar inte längre vänner att lyssna på TEXTEN.

Men jag tog min frihet, vet att kärlekens dagg härjar som hagel och att glöden glimmar under askan. Att barn tar sig tid att bli till.

Men för varje Bente och stackars Jack jag möter ser jag rött och förbannar jag det samhälle som inte står upp för människorna som befinner sig längst ned.