Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Joel Tivemo: Jag älskar statsepidemiolog Anders Tegnell

En sexårig Anders Tegnell får av sin lärare frågan vad han ska bli när han blir stor.
– Jag ska bli statsepidemiolog, svarar pojken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Huruvida detta verkligen har hänt låter jag vara osagt, men till skillnad från alla som de senaste veckorna titulerat sig sakkunniga inom smittspridning och andra närliggande medicinska ämnesområden har Anders Tegnell förberett sig för den här smittan i över 30 år. Han blev läkare 1985 och i mitten på 90-talet byggde han upp Sveriges första högisoleringsvård i Linköping, till för att vårda högt smittsamma patienter. Han har varit chef för smitt- och skyddsenheten vid Socialstyrelsen och är en av de ansvariga för vårt lands pandemiplan.

Jag spenderade, i rent underhållningssyfte, en av mina kvällar i veckan med att läsa Anders Tegnells inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. I januari 2007 skriver han under rubriken Pandemiernas påverkan på samhället hur pandemier format och förändrat vår historia. Han skriver vidare att mycket talar för att nästa stora infektion blir en zoonos, en sjukdom som sprids från mellan djur- och mänskovärlden. Där fick han bevisligen rätt, trots att han själv underströk att den typen av prognos alltid är väldigt osäker.

Han avslutade sitt anförande med att sammanfatta hur Sverige har ”visat att vi är på god väg mot en bättre beredskap för att förhindra att samhället får allt för stora konsekvenser vid en framtida pandemi”.

Jag blir lugn av att läsa det där. Och jag blir lugn av att se och höra Anders Tegnell. Det ämbetsmannamässigt strikta. Den helt känslolösa uppsynen. Han är en person av principer, plastfickor och, följaktligen, pondus.

Han förklarar och förtydligar i en tid när väldigt många andra snarare fördummar och förlöjligar.

För ett drygt år sedan befann sig Sverige i en annan kris. En regering skulle fram. Två block kastade pajer på varandra. Känslorna svallade.

Fram skred ämbetsmannen med plastfickorna. Talmannen Andreas Norlén förklarade och förtydligade utan det kladdiga pajkastandet (han använde bakverk som kommunikationsmedel snarare än vapen). Han stod som en ö av saklighet i ett överpolitiserat debatthav. Och han löste saken. I somras pratade han med Resumé om den där tiden.

– En erfarenhet är att man inte kan förställa sig. Man måste vara sig själv och bottna i det man pratar om.

Personer som han och Anders Tegnell är motsatsen till de många debattörer och offentliga personer som svingar sig från ämneslian till ämneslian – lika bergfasta i sina övertygelser oavsett om sakfrågan är gangsterrap eller priset på tomater. Anders och Andreas har sysslat med en sak länge, blivit duktiga på det och svarar sedan på frågor när deras kunskapsområde hamnat i allmänhetens intresse.

Det går en sakligt balanserad linje mellan dem. De har svarat på frågan vad de vill bli när de blir stora och faktiskt blivit just det – stora.